Men trots att det är rena ideologiska diskussionsforum som dominerar valdebatterna så är tonen ofta mycket rå. De nya sociala medierna, alltså diskussioner som förs ute i cyberrymden på plattformar med käcka engelska namn som "blogg", "facebook", "twitter" och liknande, har visserligen fört med sig att allt fler vädrar sina åsikter - och det är ju bra.
Men alltför ofta resulterat i en destruktiv form av smutskastning istället för konstruktiv debatt. Och nästan alltid på en rikspolitisk nivå som saknar varje uns av lokalpolitik.
Det är trist. Och illavarslande.
Exakt alla kan ju inte sikta på att bli riksdagsledamöter.
Jag tror att den här formen av smutskastning, helt utan etiska kontroller, snarare avskräcker människor att engagera sig politiskt, än lockar.
Tesen att det är betydligt enklare att demolisera motståndaren, än att värva nya egna, verkar vara förhärskande.
Begrepp hämtade från amerikanske personalvalskampanjer vinner mer och mer mark; som negativt kampanjarbete, skräck- och aggressiva kampanjstrategier.
Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att vanligt hyggligt folk, skräms av allt detta. Antalet väljare går ner i takt med att denna nya tidens metoder tar över, liksom intresset att engagera sig politiskt.
De politiska partierna måste ta sig tid att analysera vartåt vi är på väg. Självklart kan partierna inte ta enskilt ansvar för alla som engagerar sig i valdebatten, men i fallande skala bör de ändå utarbeta riktlinjer för hur man ska vinna i det långa loppet - från medlemmar till politiska kandidater och enbart sympatisörer.
Försök skippa personangreppen, de falska avsändarna, prefabricerade inlägg, medvetna felaktigheter och den rena smutskastningen.
I Östergötland diskuteras ofta utökade transportmöjligheter norröver, mot Stockholmsregionen. Men vad händer söderut då? Vad händer i Rimforsa, Kisa, Österbymo, Åtvidaberg och Horn?
I Kronoberg diskuteras mycket olika regionala samarbete gentemot kontinenten, om närheten till Öresundsregionen och en framtida regionindelning gentemot Skåne eller Blekinge. Eller Halland. Men vad händer egentligen i närområdet, vad händer med polisens sambandscentral, skolsamarbetet med Kalmar och olika vägprojekt?
I Kalmar län diskuteras väldigt mycket att uppvakta berörda myndigheter och EU om att rusta upp kustvägen, E22, för att snabba upp genomfarter och transporter, liksom talas det om att bygga en helt ny järnväg utmed kusten. Men vad händer egentligen i Kalmar län inland, med Stångådalsbanan, med Tjustbanan, med riksvägarna i inlandet, som tvärsövervägen RV 40, gamla 33:an, eller RV 23, gamla 34:an? Den senare tänkt som alternativ attraktiv transportled mellan Linköping och Växjö, och Malmö.
Om såna här saker är det inte så många som debatterar. Varför?
När just infrastrukturen är det enskild viktigaste för en region att överleva, för att i förlängningen stimulera industrietableringar, stimulera pendling, skolsamarbeten - och därmed avhängigt, ökande befolkningstal.
Och för att nå dit måste samhällsstrukturella grundkrav, som infrastruktur och kommunal färdigställning, i form av bostadsprogram, industrimark- och industrilokalsprogram, skolor, barn- och äldreomsorg - vara avklarade.
Vi ser uppslitande debatter i Virserum, Horn, Rimforsa, Mariannelund, Åseda. Alla med ytterst engagerade ortsbor, intresseorganisationer, arga näringslivsorganisationer?
Men nästan aldrig på den allmänna bloggosfären; som facebook, twitter eller bloggar. Eller Youtube.
Med den här utvecklingen öppnas möjligheter för helt nya partibildningar och för missnöjesyttringar av olika slag. Ingen blir vinnare, alla förlorar.
Den person med politiska ambitioner, som bankar sig loss från de cementerade partipolitiska plattityderna - och istället ägnar kraften åt lokala- och regionala frågor på ett öppet, ärligt och jordnära sätt, har alla chanser att nå finfina höjder i sitt arbete och framför allt sitt valresultat.
Lycka till, vi ser fram emot en frodig valrörelse.
Alf Wesik