Min personliga åsikt är att det är allt för många samhällsdebattörer och "tyckare" som verkar mer upprymda av sina 15 minuter av uppmärksamhet, än att leverera begripliga åsikter och argument.

Av den anledningen var det med mycket stort intresse som jag på tisdagskvällen tog plats i soffan för att spana in programmet Resten av Sverige. De trailers som föregått programmet lovade gott och jag har tidigare läst inlägg och åsikter från programledaren Po Tidholm. Han är bra.

Tyvärr måste jag säga att det första programmet inte levde upp till mina förväntningar. Det blev en upprepning av det ganska uppenbara nämligen att i det fall en industriell miljardsatsning går åt pipsvängen, så drabbas bygden hårt, samt att det är väldigt glest mellan serviceutbudet i norra Norrland.

Ras i gruvan

Men jag ska givetvis inte döma ut programmet efter det första av tre och det fanns bra inslag att fundera över och kanske ta till sig.

Som allra mest intressant var det när Po Tidholm riktade kameran och uppmärksamheten rakt in i verkligheten, framför ansiktet på glesbygdsborna i deras egna hem.

Då levererades sanningar på rad, om avvägningar mellan att "bo kvar", eller att göra som de flesta, nämligen "flytta till stan".

Som minst intressant blev det när Po Tidholm frågade så kallade intellektuella om deras åsikt. Då blev det återigen kvasidebatter inlindande i så fina ord, att man fick köra i slowmotion för att hinna googla dem alla.

Jag menar, det är givetvis ett stort problem när servicen försvinner från samhället Kankaanranta norr om Haparanda. Eller när det gigantiskt gruvprojektet Northland i Pajala, gick i konkurs. 300 personer förlorade jobbet, statliga och kommunala pengar begravdes långt nere i gruvgångarna, och ljuset i tunneln släcktes för gått.

När Ikea etablerade sig i Haparanda och dåvarande kommunalrådet Sven-Erik Bucht (S), firade overkliga triumfer, med en personligt engagerad Ingvar Kamprad i bakgrunden, så var det naturligtvis fantastiskt.

Solidariskt system

Men alla dessa exempel visar ju exakt ingenting. De berättar inte om problemen i det svenska samhället. Kanske själviskt att istället rikta uppmärksamheten på vår del av världen, på Småland och på södra Östergötland.

Men vi bor ju ändå mitt i Sverige på något vis de som redan från början valt att bosätta sig nord om norr, eller glesare än glest, har andra jämförelsepunkter i livet, som de hellre lutar sig emot.

Men när samhällen sakta dör ut mitt i den geografiska skärningspunkten mellan Malmö, Göteborg och Stockholm, som ligger på Klintgatan i Storebro, då är det mer allvarligt. Då måste vi fundera vart sjuttsicken vi är på väg.

Vi har ett skattesystem i Sverige som bygger på solidaritet. Där är det glasklara regler som gäller, och jädrar anamma om du försöker fuska med en krona hit eller dit, eller missar ett dygn vid redovisningstillfällena. Då är det verkligen tack och farväl till släkt och vänner.

Tillsätts av stadsbor

Men det är inte glasklar solidaritet som gäller åt andra hållet. Vi betalar skatt för bland annat samhällsservice och hjälp när livets karusell snurrar allt fortare.

Tyvärr minskar inte skatten i samma utsträckning som kollektivtrafiken backar, postgången inte är lika rask längre, poliserna säger hands-up, fast med skånsk brytning, ambulanserna lägger i backen, brandkårerna är rökta och skolorna ringer ut.

Eller som något soffigt par retoriskt frågade sig i programmet Resten av Sverige; "Vad ska vi betala skatt för?"

Ett stort problem är att det blir en märklig retorik ute i småbygderna, en sorts självuppfyllande diametral motsats. Nämligen det faktum att det saknas jobbtillfällen på landsbygden, men att de jobb som finns, tillsätts av stadsbor.

Så här alltså, ungdomar kan inte bo kvar utan söker sig till storstäderna. Särskilt illa är det beställt med så kallade "kvalificerade jobb". En benämning som borde skrotas förresten.

Anonyma kontorsrum

Detta har skapat en situation där de kvalificerade jobb som de facto finns, allt som oftast tillsätts av personal som pendlar varje dag. Från storstaden och ut till landet.

Det är ju helt korkat, som det blivit. Omvänt och knasigt.

När kommuner och landsting, som ju vilar sin verksamhet på skatteintäkter och bidrag, tillsätter vakanta tjänster så måste de naturligtvis välja personer som är kvalificerade. Annars är det reursslöseri.

Men kanske borde de se på miljöaspekten också. Hur bra är det för klimatet, allt detta omvända pendlande?

Att glesbygdsorterna är och blir sovstäder, kanske vi måste acceptera. Med lägre huspriser, nära till naturen och så vidare. Det är därför jag alltid brukar propagera för bättre infrastruktur, som framtidens viktigaste kommunala fråga.

Men att glesbygdsorterna förvandlas till anonyma kontorsrum, är inte acceptabelt. Där stadsborna på sin höjd varje dag traskar mellan stationen och kommunkontoret, där de till och med tar med sig matlådor från sta´n, för att spara några sekiner. Det är väl jädrigt märkligt?