Och se på Kalle på TV och senare på kvällen någon Hollywood-produktion som kostat x antal miljarder att spela in. Och sluta lyckligt med en leende men otroligt blodig Bruce Willis sakta vandrande bort genom en i övrigt helt massakrerad värld.
Så ska det vara, tycker jag.
Det är ett problem bara. Att absolut inget stämmer av utmålat scenario. Förutom den där Hollywood-produktionen, möjligtvis.
Jag upplever den här helgen som hög tid för stress. Det är alltid en massa saker som måste böjas, kokas, fejas och hängas.
Och så alla de där himla ljusen, alla lamporna. Det finns miljoners olika socklar, lika många olika former, ljuskäglor och storlekar. Det enda belysningsindustrin verkar vara överens om, som de infört någon form av standard på, är att glödlamporna bara ska fungera exakt så länge som till minuten innan de verkligen behövs.
Det finns egentligen inget som har en så stresshöjande effekt på mig, som lampor som inte funkar. Någon klok person har sagt att; "prova belysningen redan innan du lägger in den i garderoben, så vet du att den funkar till nästa år".
Det hjälper inte ett dugg. Jag vet, för jag har provat.
Värst är det med utebelysningar som vägrar skina, allt arbete med dessa är särskilt kallt, särskilt mörkt, blött, högt och träligt.
"Men lugna ner dig", säger omgivningen, när jag fortfarande långt in på julafton springer omkring och skruvar och muttrar.
Och jag lyder. Lägger mig ner på rygg på Karl Johan och somnar inom tre sekunder.
När jag vaknar är det julaftonskväll, det är skinn på gröten och någon har glömt att ställa tillbaka mjölken i kylen. Kall gröt och ljummen mjölk...
Detta med fladdrande ögonlock är ett växande problem. Jag kan inte minnas att jag hade problem med akut sömnighet förr i tiden.
Fast det kanske beror på att jag bodde i Vimmerby, på den tiden, alltid firade jul hos föräldrarna i Storebro, och envisades med att varje julafton ta mig sträckan mellan de två orterna, rakt genom skogen, via Barmshult och Solnehult, medelst enduromotorcykel.
Kanske berodde min ständiga klarvakenhet på att det var svårt att somna bakom styret, särskilt som jag ibland tog en extratur ut på Nossen på väg hem mot Bloms garage - och en gång till och med plöjde rakt genom isen.
På julafton, klockan elva på kvällen, och med endast tomten och hans renar som åskådare.
Men det gick bra, dubbel-isen fångade upp mig och mitt hjulfirande.
För så är det, att de politiker som just nu bildar något sorts kollektivt förstånd i Vimmerby, bara har en enda vecka kvar. Och inte en enda omröstning kvar att hetsa upp sig inför.
För att varva ner i lagom takt kan de alltid i samband med julbordet med familjen, yrka att en favoritsnaps ska utses, föredra sin ståndpunkt, ställa proposition och begära sluten omröstning eller återremiss. Och vinner inte Östgöta Sädes kan de ju alltid anföra reservation.
På nyåret tar en helt ny skara över, och ett nytt skinande blankt kommunalråd. Helt oförstörd och alldeles blek om nosen inför tanken på vad som komma skall.
Det nya politiska gänget får en hel del härliga klappar att rivstarta med, som ett arv, som ett generationsskifte. Inte av mig, utan av den avgående skaran.
Visserligen kostade den hela 115 miljoner kronor, visserligen kommer investeringen att orsaka kaos i budgeten många, många år framåt. Men fint blev det.
Den största satsningen i kommunens 40-åriga historia. Visst saknas det program, visst saknas det elever, men pampigt blev det.
Visserligen kostar köket en halv förmögenhet, visserligen luktar det Sovjet över hela projektet, men så fint det blir. Makalöst.
Okej, det kanske inte är helt rätt i tiden. De flesta andra kommuner väljer tvärtom, att satsa på kvalitet, snarare än kvantitet. Linköping hyllas för att för bara en vecka sedan klubba igenom en ny kost- och måltidspolicy. Förutom det uppenbara, som ekologi och etik, så innebär satsningen att måltiden tillåts ta den plats den förtjänar. 35 000 lunchgäster, ska varje dag serveras en prydligt upplagd lunch på rent porslin.
Linköping talar i termer av hållbar utveckling, krav på säsongsanpassning av måltiderna, god djurhållning, lokal anknytning - och framför allt, lokal produktion av råvarorna, lokal tillagning och lokal distribution.
Barnen ska få äta i lugn och ro i vuxnas närvaro. Inom äldre-, stöd- och omsorgsverksamheten ska måltiderna vara en "integrerad del av omvårdnaden". Matstunderna ska ses som social samvaro och "någonting att se fram emot". Maten ska serveras "jämt över dygnets vakna timmar".
I Vimmerby ska de istället massproduceras centraliserat måltiderna, hemtjänstens förnämliga och mycket personliga leveranser stoppas och en rad kryddiga närkök skrotas.
Fast å andra sidan anställs fyra eller fem nya kostchefer. Kanske ska alla som kör ut plastmaten få titeln kostchef i framtiden?
Visserligen vet ingen hur nya norra infarten till Vimmerby ska se ut i framtiden, om det krävs en ny rondell. Ingen vet om grundvattentäkten påverkas av att det placeras ett industriområde ovanför. Om bryggeriet påverkas.
Men bra blir det. Okej, mitt på Vimmerbys gamla soptipp. Men det går säkert bra, det är ju bara att gräva undan förorenad jord.
Och sedan lägga den någon annanstans.
Visserligen inte om man tittar åt alla håll. Visserligen inte om några år, när industrierna tränger sig på arenan från alla håll. Tänk vilken finfin julklapp.
Jaja, ingen vet vem som ska bekosta nödvändiga rondeller, nödvändiga parkeringsplatser och upprustning av omklädningsrummen. Men eftersom kommunen är hyresvärd och kontrakt finns fram till 2013 så är det väl bara att hosta upp några miljoner till infrastruktur och upprustning av omklädningsrummen. Och läktare, och allt.
För Vimmerby IF lär inte ha råd. Pengarna räckte inte ens till en uppvärmd konstgräsplan. Det blev en iskall variant, som bara är att skotta av och träna fotboll på året runt.
Det vill säga om man hade hunnit lägga ut plastkulorna. Som det är nu måste allt ligga i dvala fram till i vår. Ingen maskin tillåts köra ut på den icke uppvärmda konstgräsplanen.
God jul, alla nya politiker. Vad skojigt, det ska bli. Alltihop.
Alf Wesik