I en lågkonjunktur trycks samhället ihop, på något märkligt vis. Det blir närmare från botten till toppen. Och från vänster till höger. Mer transparant. Faktiskt.
Och det är ju en sund utveckling. Nu talar vi i och för sig om nyanser. Men tendenserna är för mig ganska klara och det är just riktningen på en samhällsutvekling som är viktigast. Inte farten, utan riktningen.
Således kan jag från ett enkelt lekmannaperspektiv se det sunda förnuftet tränga undan prestigen i allt fler frågor.
Vad brukar man säga; som att hälla vatten på en gås. Ansvariga har lyssnat, men ändå inte, skakat av sig kritiken och bara rumlat vidare i precis samma fotspår.
Men i ett krympande samhälle blir det närmare från den som klagar till den tar emot kritiken. I vissa fall har det blivit så kort väg att ansvariga verkar ha insett allvaret. Äntligen insett allvaret.
Nu har det de facto blivit så nära mellan köpare och säljare att bonusar och orimliga löner börjar verka menligt på affärerna. Och det räcker med att en bank, en myndighet eller ett jätteföretag ändrar sina rutiner för att människor ska reagera än hårdare mot dem som inte det gör.
Finansminister Borg har sagt klart och tydligt vad han tycker om bonusar, som betalas ut trots att företagen befinner sig i kris, detsamma har president Obama i USA. Samhället har sannerligen krympt ihop, svetsats samman.
Inse att verkligheten har trängt sig på, att samhället har blivit mer kompakt och att alltfler vågar säga ifrån. Det sunda förnuftet tränger undan prestigen.
När en sådan megastar som Bert Karlsson, observera ironin, tar sig an skolmatsproblemet så betyder det, inte att Bert Karlsson själv plötsligt insett faktum, utan att trycket underifrån blivit så starkt att ståndpunkten blivit strategiskt riktig.
Fast kanske ändå inte, i alla fall. Berts engagameng verkar äkta.
Hon berättade att förr i tiden kom maten varm varje dag i vita lådor från Lundagården. Det var fantastiskt god mat och mycket av allt. Eller som damen sade; "det till och med räckte till lite pålägg på mackorna på kvällen".
Och det såg aptitligt ut, där varmmat, sås och grönsaker var förpackade i olika fack. I den rena fina vita lådan.
Nu för tiden kommer maten från någonstans mycket långt bort. Det kommer sju förpackningar varje onsdag och lådorna är svarta. Det är fack i de svarta lådorna också. Fast de gör ingen nytta, facken;
"Nej, det är katastrof. Vattnig potatismos och tre falukorvsskivor i samma fack, ihopskakat, och så några tärningar morötter vid sidan av. Om det är soppa så är det lite saftsås och inga smörgåsar till, det får de äldre köpa själva. Jag vet att de äldre i allmänhet inte gillar kalla såser och så mycket grönsaker, men alternativet måste ju finnas i alla fall".
Hultsfredsdamen berättade också att förr, på Lundagårdstiden, kostade först maten 43 kronor om dagen, sedan 45. Men det var det värt. Nu kostar matportionerna 50 kronor.
"Det är "ocker. Snart blir det så här i hela kommunen, och varför har de handlat upp för tre år?"
"Nu ska det bli ändring. Det är viktigt med dofterna för aptiten, glädjen och livskvaliteten. Det måste åter bli möjligt att laga mat från råvara till färdiga produkter på våra äldreboenden. Det är ju deras hem och då ska de ibland få nystekta pannkakor eller köttbullar. Det kan inte vara riktigt att transportera maten 30-40 mil".
Så rätt så rätt. Bollen har satts i rullning, snart inser bestämmande att det sunda förnuftet har segrat. Laga maten färsk, varm, färggrann och doftande och härlig. Eller använd i värsta fall vita lådor. Skrota omedelbart de svarta lådorna.
I lumpen hade vi matlådor, så kallade "snuskburkar". De skulle vara gröna utanpå och blanka inuti, men efter några dagar i fält var de lika gröna på insidan som på utsidan.
Det får absolut inte gå så långt, att nu när den allmänna värnplikten monteras ner - själva begreppet flyttas över till äldreomsorgen.
Avslutningsvis kan vi bara konstatera att resonemanget är överförbart till landsbygden och bensinmackar och glesbygdsservice.
Ska vi ha ett levande Sverige, måste de tryckförband som myndigheter och politiker lagt vid tullarna, vid statsgränserna, lösas upp. Blodet måste tillåtas pumpa ut till alla delar av landet.
Och så kommer att ske, i det ihoptryckta samhället, där vi alla tvingas inte bara se till vårt eget bästa. Frågan är bara om det ska ske nu eller sen.
Alf Wesik