Och stången och dansen och flaggan och dragspelet. Ett överflöd av allt, med andra ord. Extra allt, som det brukar heta.
Allt är så idylliskt och sorgefritt att hela upplägget enkelt skulle kunna tjäna som facit för livet.
Men, men - är allt verkligen så helt bekymmerslöst, så helt utan problem och elände?
Naturligtvis inte. När midsommarhelgen är årets höjdpunkt för vissa, är den årets i särklass värsta helg för andra. Exakt alla är inte exakt lika lyckligt lottade.
Det är alltför lätt en dag som denna, att bara tänka på sin egen skyddade värld, på den egna familjelyckan och på att snapsen ska hålla precis rätt temp. Kallare än kylskåpssval men inte riktigt frysskåps-isig.
Försök att skänka även de som inte har det fullt så enkelt, en dag som denna, en tanke. De som har problem med sin hälsa, med sin ekonomi, med sin familje- och eller boendesituation.
De som har problem med sin ensamhet.
Visst, det finns massor av människor i samhället som självmant valt att leva ensamma och enkelt. Som valt att leva panka och fågelfria och - enligt dem själva - utan några som helst materiella eller sociala krav.
Men alla de andra, de som skriker efter hälsan åter, fysiskt eller psykiskt, efter jobb, hur enkla de än må vara, efter någon att dela livet med, efter en bostad eller några kronor över i plånboken när månaden börjar ta slut - vad gör vi egentligen för dem.
Den måste ytterligare framhållas. Det kan ske genom att stimulera mer praktiska utbildningar inom massor av branscher och se till att de som sedan ägnar sig åt dessa yrken får ett bättre erkännande.
Det är tack vare småföretagandet, tack vare bondförnuft, genialiska idéer och ett jäklaranamma, som vi har en chans att få igång samhällssnurren.
Vi kan helt enkelt inte fortsätta att låta offentliga verksamheter växa hej vilt. I alla fall inte om vi glömmer grunden, det vill säga skapa nya intäkter för att bekosta dessa verksamheter.
Det måste helt enkelt bli en slut på situationen när kommuner leker företag. Vi har så mycket att tacka alla dessa hårt arbetande småföretagare för. Alla politiker och tjänstemän borde prioritera dem i utredning, beslut och handling.
I tider när allt ska uttryckas i bandbredd, ettor, nollor, media, reklam och olika kommunala projekt - borde de praktiska arbetstillfällena skjutas fram i ljuset. Det råder skriande brist på arbetskraft inom många verkstads- och hantverksyrken. Och till viss del beror detta på att de motarbetas, snarare än tvärtom.
Kommunerna måste helt enkelt se över sina rutiner, vad gäller utbildningar, vad gäller kommunala upphandlingar, vad gäller osund konkurrens.
Kommunerna måste helt enkelt hålla fingrarna borta från det privata kakbordet. Vad kommunerna vinner i direkt vinst genom att till exempel driva transportföretag, matsalar, frisöranläggningar inom äldrevården, campingplatser, hotell, kiosker, stuguthyrningar, souvenirförsäljningar - och mycket, mycket annat - förlorar de mångfallt i försvårat företagsklimat.
Privata företag måste få veta vilka villkor som gäller. Vi kan inte ha en situation när vissa företag gynnas med olika former av byggnadsåtgärder, med saneringar, med marknadsföringshjälp, marknadsundersökningar och direkta hyresbidrag - samtidigt som grannföretagaren rakt över gatan sliter sitt hår.
För någonstans i botten tror jag ändå att arbetslösheten är samhällets allra största gissel. Med arbetslöshet kommer mycket av brottslighet som ett brev på posten, ohälsa och mycket av drogproblem.
Tänk även på att det är politikerna som fattar de faktiska besluten, men först efter att alla vi andra har påverkat och fört fram argumenten i olika frågor. Därmed är ansvaret allas vårt gemensamma.
Ett litet, litet snedsteg bara, så är det enkelt att hamna i otakt. I midsommardansen kring stången, eller i livet.
Tänk på det när sillen ligger på bordet, snapsen är kyld och den färska potatisen ångar.
En dag som denna ska alla ta chansen att glädjas i sin egen förmåga och vilja - men aldrig, aldrig glömma vad och vem som döljer sig bakom hörnet.
Alf Wesik