Jag tänker bland annat på Astrid Lindgrens minnesmärke och på statyn. Att invånarna i Vimmerby på olika sett givit uttryck för att vilja ha en porträttlikt minnesmärke i form av en staty på Stora Torget, innebär ju inte att de tycker att konstnären Berit Lindfeldts "Källa Astrid" är motbjudande på något sätt.
Konstnärlig utsmyckning har vi alldeles för lite av i samhället. En gång i tiden var det sagt som så att alla offentliga nya byggnader skulle prydas med konstnärlig utsmyckning motsvarande en procent av byggkostnaden.
Utan att ha undersökt saken närmare kan jag konstatera att den förvaltning som skötte detta bäst och längst var Eksjö kommun. Där satsades det långt in på 1980-talet just en procent av byggkostnaden på tavlor och statyer.
I takt med att de offentliga förvaltningarnas ekonomi har försvagats har målsättningen om en procentuellt konstnärlig utsmyckning lämnats därhän.
"Nu talar vi inte mer om det", som Melker skulle ha sagt.
I Vimmerby hade kulturnämnden med centerpartisten Berit Gunnarsson som ordförande en stående punkt på sina sammanträden; "inköp av konst". Pressen fick vid varje sammanträde beskåda tavlorna och kulturnämndens ledamöter föreslog högtidligen var konsten skulle hängas.
När det gäller Berit Lindfeldt och Källa Astrid så är kommunen tillbaka i konstbranschen. Och det är väl helt okej. Men tyvärr handlar det inte om några tavlor för några tusenlappar, här inte.
Källa Astrid ska placeras vid Näs och frågan är ju verkligen hur publikt Näs kommer att bli när till och med Linköpings Universitet sparkats ut. Visserligen planeras utställningar i Näs och i en framtid får vi förmoda att intresset för prästgården i närheten av Astrid Lindgrens föräldrahem blir ännu större.
Det brukar heta att kostar det så smakar det. Men frågan är om en miljonutsmyckning verkligen tillför i smakupplevelse vad notan visar.
"Nu talar vi inte mer om det."
Jo, det gör vi visst. För i samma ögonblick som Källa Astrid står på plats vid Näs så är det dags att börja tänka på nästa faktura som ska betalas - den avseende den porträttliknande statyn på torget. Den som vi vet så lite om.
Det känns på något sätt som om beslutet att uppföra Källa Astrid vid Näs istället, är ett sätt att rädda anseendet på vissa personer. Det är väl okej att försöka rätta till felbeslut, men frågan är om det får kosta en miljon pix att rädda någons skinn.
Jag har inget emot Källa Astrid, tvärtom verkar det vara ett alla tiders härligt konstverk, med en radda av assosiationsmöjligheter för den som önskar - men det viktigaste är nu att snabbt som ögat ordna till statyn på torget. Att satsa allt krut på det.
Frågan om en miljon till Berit Lindfeldt och Källa Astrid har hänskjutits till kommunfullmäktige för avgörande och det lär inte bli någon diskussion i ämnet. Det kommer att pröjsas en miljon. Och alla kommer bekymmerslösa att knalla ut i den kalla marsnatten efter sammanträdet i Plenisalen.
"Nu talar vi inte mer om det."
Alf Wesik