Det kändes onekligen mycket konstigt att höra de två argumentera. Maud Olofsson presenterade mängder av förslag och huvudtemat från hennes sida var enkelt och klart; "det ska löna sig att arbeta". För att komma dithän talade centerledaren bland annat om sänkta skattenivåer för låg- och medelinkomsttagare, om enklare regler och sänkta skatter för småföretagare, och slutligen om nya socialförsäkringsregler.
Det är främst på den sistnämnda punkten nuvarande regeringsallians opponerar sig. Vänstersidan i svensk politik menar att borgarnas skissade förändringar får till följd att personer som har det svårt, bara får det ännu svårare.
Detta medan centern och de andra borgerliga partierna menar att det ska finnas mer tydliga ekonomiska skillnader mellan en person som jobbar och en som får bidrag. På så sätt stimuleras människor att till varje pris försöka komma tillbaka till en sysselsättning, oavsett om det är från sjukdom, från utbildninsnivå eller från vanlig arbetslöshet. Den borgerliga alliansen vill halvera arbetsgivaravgiften för enmansföretagare och halvera den för alla nyanställningar som innebär att personalstyrkan utökas.
Olofsson öste å sin sida på med massor av argument och fakta. Företagsföreträdarna, bland debattdeltagarna, gav undantagslöst centerledaren sitt stöd. Men Sahlin vägrade att lyssna, istället upprepade hon arbetslöshetssiffror och åtgärder och jämförande siffror från då och nu, som i ett mantra.
Visst, med statistik går det säkert att vrida till en hygglig utveckling på något område, men på verkstadsgolvet hjälper inte detta långt. Ingen blir mätt av statistik allena. Där är det byråkratin, ett massivt ogenomträngligt regelsystem, och andra bördor som är de tuffaste konkurrenterna.
Ta regelsystemet som exempel. Tusen mer eller mindre "onödiga" regler har visserligen tagits bort under en viss tidsperiod. Och det är ju härligt. Men å andra sidan har det under samma period tillkommit 2 700?
Nettoresultatet av arbetet med att förenkla för företagarna och medborgare blev således 1 700 nya regler och förordningar. Och det är ju inte särskilt härligt.
Både svensk och internationell forskning visar entydigt att det måste till en avvägning mellan att höja sysselsättningen och att upprätthålla ett vettigt inkomstskydd för arbetslösa. Det finns inget rätt svar var nivån ska ligga, men däremot borde diskussionen vara i full gång.
Av detta märktes noll och intet i Gnosjödebatten. Olofsson försökte visserligen pumpa in sina argument, men Sahlin vägrade svara. Hon stoppar helt enkelt huvudet i sanden och hoppas på ett mirakel vid nästa val.
Regeringen brukar säga att arbetslösheten ligger på fyra, fem eller sex procent. LO-ekonomen Jan Edling stoppades av regeringen när han kom fram till helt andra siffror. Men ändå, genom att plussa ihop några kolumner i SCB:s siffror ser man att andelen bidragsförsörjda, alltså sådana som inte får något lönekuvert från statliga eller privata företag, ligger på i bästa fall 15 procent, i sämsta fall 25 procent. I vissa kommuner är andelen bidragsförsörjda personer i arbetsför ålder 40 procent.
I detta läge måste vi tala klartext, inte som Mona Sahlin, stoppa huvudet i sanden och vinka avvärjande; "nej, nej ni har fel, det har i själva verket blivit bättre i Sverige". En sådan inställning är direkt ohyfsad mot alla som ser livet ticka iväg allt medan regeringen gör inget. Absolut inte ett smack. Den pratar inte ens om eländet.
Kom igen, Mona, ta chansen, säg något!
Alf Wesik