När turistbyrån i Vimmerby vill bredda sin verksamhet är det både bra och dåligt. Bra naturligtvis att byrån vill göra sina aktiviteter mer omfattande i strävan efter att göra Vimmerbyregionen mer attraktiv för så många som möjligt.

Det är däremot tveksamt om turistbyrån är rätt forum för att bedriva verksamhet som riktar sig mer mot kommunal service än kommunal upplevelse.

Nackdelar

Han beskriver kostnaden som ett självklart problem och att det bör finans andra skattefinansierade verksamheter inom den kommunala sfären som gör detta bättre.

Den tanken är naturligtvis helt riktig, det är överhuvudtaget en invändning som vi kan ha i all kommunal verksamhet – nämligen att det verkar ligga i tiden att slå ihop saker och ting. I misslyckade försök att samordna och effektivisera.

De samordningsfördelar som eftersträvas har ofta en tendens att bli till samordningsnackdelar och de besparingar som utlovas, blir påfallande ofta fördyringar.

Dessutom är ytterligare en reflektion på sin plats; Turistbyrån ska serva näringsidkare och måste till varje pris agera fullständigt neutralt i konkurrenshänseende. Alla näringsidkare inom turistnäringen måste ovillkorligen behandlas rättvist – och i det läget är det olyckligt om turistbyråns engagemang pendlar mellan att ibland vara rent turistiskt och ibland näringslivsmässigt. För vissa.

Långt ifrån glada

På tal om turism så noterar jag att Västervik fortsätter sin häxjakt gentemot cityhandlare. I en så utomordentligt attraktiv sommarstad bör det krylla av turister och flanerande invånare åtminstone under perioden juni till och med augusti. Med särskilt högt tryck i juli.

Jodå, det har givetvis varit mycket folk i vackra Västervik i sommar. Men absolut inte det folkmyller som vi har rätt att kräva – i en kuststad av Västerviks kaliber.

Jag ser klara negativa effekter av att tillgängligheten per bil och möjlighet till centrumparkering successivt minskat. Jag har talat med flera handlare i centrala stan och om jag får underdriva en smula, så är de långt ifrån glada över utvecklingen.

Och nu börjar den tuffa årstiden – nämligen de nio månader som inte är sommar...

Maximal fart

Tyvärr är det så att Västervik av hävd ”alltid” betraktats av utomstående som svårnavigerad på grund av alla dessa enkelriktade gator. Nu blir det ännu värre eftersom alternativet till enkelriktat verkar vara nollriktat.
Nej, nu måste vi istället plocka fram fingertoppskänslan. Det måste helt enkelt till fler parkeringsplatser, inte färre. Det måste till tillgänglighet, inte tillträdesförbud.

Utnyttja gärna den utmärkta möjligheten till Gåfartsgator, eller Gåfartzoner.

I mysiga Hjo är det numera maxfart 7 km i timmen som gäller. Och det innefattar såväl bilister, som gående, rullskridskofarare, cyklister och mopedister och airboardåkare. Inte ens rullatorer får framföras snabbare än sju kilometer i timmen.

Det är helt okej. Det skapar en tillgänglighet, en god miljö och en finfin stämning.

Givetvis aktar man sig som bilist för att köra in där gående har företräde eftersom det kan bli många stopp...

Men möjligheten finns. Vilket inte minst Hjos centrumhandlare applåderar. Ta lärdom Västervikspolitiker.

Titta exempelvis på Bredgatan från Sankt Petri ner mot Spötorget. Som skapad för såväl bilar, som cyklar och gående. Nu är den såväl ful som ihåligt tom.

I fullständigt avsaknad av Fingerspitzengefühl.