Ja, hur man än ser på saken är det ett Orwellskt samhälle som står för matsalsdörren. Sterilt till tusen och helt bortom mänsklig kontakt och värme. Helt utan kärlek till den lagade måltiden.
Visst. Tekniken finns säkert. Tekniken funkar säkert. Det är säkert gott och det är säkert nyttigt. Jag tror till och med att det kan vara effektivt och riktigt, riktigt billigt också, för den som ska stå för notan.
Jag tror ett sådant beslut som nu kommunstyrelsens politiker i Vimmerby tagit, alltså att anamma kok-kyl-tekniken i extremt stor skala, kan vara början till något mycket värre, där synen på god omvårdnad ersätts av datasimuleringar och effektivitetsgranskningar. Tyvärr är det nog så att politikerna biter sig i tummen, när de försöker spara på detta område.
För det första är ett sådant mastodontsystem som vi nu skissar på, oerhört sårbart. Jag är ingen utbildad näringslärare, eller någon kock av den högre kulinariska skolan, men å andra sidan vet jag att människorna har sina brister. Vi kan glömma en dörr öppen ibland, vi kan köra sönder en bil, törna emot en stolpe eller helt enkelt missa några minuter då och då.
Misstag som i efterhand alltid skylls "på den mänskliga faktorn".
Och då är det förkylt. Då kan det mycket väl hända att den SJ-pall med panerad snitzel, som skulle till Brännebro skola i Gullringen, får köras till Toppesten istället. Systemet blir helt enkelt sårbart.
Men varför inte visa det i handling i så fall? Varför inte slå näven i de mahognyfanerade sammanträdesborden och prioritera på något helt annat sätt? I tider när kommuner slåss om invånarna på mest kreativa sätt har det enklaste helt enkelt fallit i glömska. Jag talar om trivsel, jag talar om trygghet, jag talar om tillit.
Vi har hamnat i den här situationen på grund av att konkurrensen saknas. Som företagsledare, eller med privata aktörer, hängande på låset, skulle ingen våga att göra på det här viset. Detta är faran i ett samhälle där institutionell konkurrens saknas.
Tyvärr är brickorna i detta spel, våra äldre invånarna, som ju helt klart behöver vårt stöd som mest.
Men det är ju befängt, för det första har dessa människor i de allra flesta fall varit i högsta grad inblandade i den höjning av levnadsstandard som vi lite yngre kan njuta av idag. För det andra har de ju betalat skatt i alla år och därmed kan de ställa vissa grundläggande krav.
Att en bra skola betyder mycket för en ort och för en region tror jag ingen tvekar om längre. Likaså en bra barnomsorg. Maten till såväl skolor som barnomsorg är viktig, men ännu viktigare är den på de institutioner i samhället där de boende inte har något annat att välja på.
Där de ska äta den upphettade portionsmaten resten av sitt liv.
För att människor ska trivas i en region gäller det att skapa en trygghet för alla i familjen, för alla vänner, oavsett ålder och förutsättning. Detta gäller såväl fullt friska som sjuka och handikappade.
Tänk om vi kunde nå en situation där olika kommuner tävlar mot varandra i ständiga och knalltuffa försök att förbättra livet för invånarna. Istället för att tävla mot varandra i konsten att skära ner och spara.
Jag tror ett beslut som att försöka spara pengar på maten bidrar till att privata vårdgivare börjar snegla också mot små kommuner som Vimmerby. Om så blir fallet försvåras kommunens möjligheter att uppfylla nya sparkrav ytterligare. Ett djupt olyckligt moment 22.
Alf Wesik