Det har varit ett år när konjunkturerna vänt åt rätt håll och företagen överlag haft en gynnsam period. Tyvärr stämmer inte gamla sanningar längre - det vill säga att goda konjunkturer automatiskt medför nyanställningar och expansion av respektive verksamhet.
Jo, det gamla ekonomiska sambandet stämmer givetvis på några branscher, men lika vanligt, eller kanske till och med vanligare, är att människor och fysisk erfarenhet istället ersätts eller kompletteras med en virtuell verklighet, bestående av dels en skenbar verklighet, som sagt, dels genomförs av datorer, maskiner, programvaror och robotar.
En dator blir ju aldrig sjuk, en dator kör alltid på fullt, en dator behöver inga raster och en dator kan rätt programmerad arbeta dygnet runt. Men å andra sidan, kan inte en dator överraska, väva in känslor, skapa en kreativ miljö och ta hänsyn till erfarenhet och kultur.
Dessutom är inte datorn mycket att ha, när det gäller att uppleva arbetsplatsen även som ett forum för social gemenskap och social trygghet. I dessa lägen är datorn rena skrothögen.
Datorisera gärna samhället, robotisera det, men gör det med känsla och förnuft. Det är trots allt människorna som är viktigast, och alla kunskaps- och ekonomiska satsningar vi gör är till för oss alla.
I denna alltmer uppstyltade värld, som det moderna samhället innebär, är således de små, lokala frågorna, viktiga för att vi ska känna den trygghet som hemmet, familjen, hembyn eller hemstaden, arbetsplatsen, medför.
Så sent som i förra veckan presenterades seriösa undersökningar som visar att allt mindre kommuner skulle vinna mycket på att först utöka samverkan med sina grannar, för att i en förlängning slås ihop.
Linköpings kommun behöver inte riskera nedläggning. Där fortsätter den imponerande investeringslustan. Stora byggprojekt avlöser varandra och epitetet fjärde storstadsregionen blir allt mer gällande. I Kinda går projektet Tolvmannadalen vidare och förhoppningsvis kan det leda till viktiga samarbeten företag emellan och därmed en gemensam positiv utveckling. Jag trodde i min enfald att projekt typ "ledande kommunala företrädare reser till ett fjärran land för att studera och inhämta information" tillhörde en svunnen tid. Hur kan det någonsin motiveras att skattepengar används för att en grupp noga utvalda skattebetalda kommunanställda får resa till Afrika för att studera gatlysen? Det är ju pinsamt.
Det känns som om kommunerna runt om i landet fritt planerar sitt upplägg på näringslivsarbetet. Vissa når framgång genom att sysselsättningen utvecklas, andra skapar visserligen sysselsättning, massor av projektarbeten, men bara åt sig själva. Jag tror mig veta att företagen, särskilt de små, vill veta långsiktigt vilken hjälp de kan få, och de vill själva vara med och utforma denna serviceenhet. Kanske det vore en idé att de lokala företagarorganisationen fick vara med och organisera näringslivsenheterna - de får helt enkelt veta hur många miljoner de har att bolla med, och de får själva föreslå hur de ska användas.
Vi har ett hårt skattetryck i detta land. Glöm aldrig, aldrig bort att den första och helt grundläggande uppgiften för skattesystemet är att finansiera offentliga utgifter. Detta fiskala syfte är således att skapa utrymme för den offentliga sektorns resursanspråk. Om anspråken överträffar tillgången blir inflation ett oönskat resultat, för absolut alla.
Tänk på det, politiker, lyssna på näringslivet, gör allt för att vi ska få mer lönsamma företag, fler invånare och mer nöjda invånare.
När en privat företagare är ekonomisk i överkant, rent snål på småländska, så kommenteras det ofta i uppskattande former. Som när Ingvar Kamprad skulle inspektera ett nytt varuhus nyligen och han för att spara ström beordrade fram ficklampor till hela ledningsgruppen, så att de slapp tända upp lokalerna. Det är dags för samma anda på offentliga inrättningar.
Alf Wesik