Jag uppfattar el- och vindkraftsdebatten i Kinda som mycket märklig. Efter att ha lyssnat på argumentationen i samband med det senaste kommunfullmäktigemötet i Folkets Hus i Kisa, kan jag inte annat än jämföra den med forna tiders avlatsbrev.
För nog är det så, om vi ska vara riktigt, riktigt ärliga, att de allra flesta som kämpar för vindkraften, gör det av känslomässiga skäl, snarare än reella.
Jag måste erkänna att det är krångliga frågor, detta med energi, med kärnkraft och med vindkraft. Och allt. Ofta gigantiska investeringar, som föregås och omgärdas av massor med tekniska termer. Ofta ekonomiska och miljömässiga effekter som "räknas hem" först efter mycket lång tid.
Kanske aldrig.
Därför ställer jag mig frågan om vindkraftsanhängarna verkligen vet vad de ta talar om, medan de står och pussar torn runt om i landet.
Modern form av avlatsbrev
Jag vet inte riktigt själv om det jag känner och tror stämmer. Det erkänner jag. Och därför avstår jag. Säger nej tack, men jag väntar hellre.
Jag är som sagt villrådig. Väljer att lyssna på olika experter och läser allt jag kommer över i ämnet, bara eftersom jag intar den försiktiga linjen. Det gör jag alltid. Därför har jag inte heller någon anledning att tvivla på de beslut jag tagit.
Men alla dessa vindkraftsanhängare, som runt om i landet, som tvärsäkert ställer sig och kramar torn - de som gärna hjälper till med en hjälpande hand när nya torn ska resas, de har all anledning att bekymra sig.
Har jag verkligen tagit rätt beslut? Är det verkligen rätt beslut jag tagit, när jag får uppmuntrande tillrop från olika investerare och ägare; "Ein gute Entscheidun mein schwedischer Freund!"
Tyvärr ser jag deras tvärsäkra ställningstagande, tornkramarna, som en modern form av avlatsbrev. De vill helt enkelt köpa sig ett gott samvete. De vill kunna sova gott om natten och de tror sig göra en bra insats mot klimathot, regnskogar och isbjörnar, genom att säga ja till 18 jättelika vindkraftverk i södra Kinda.
De struntar helt enkelt vad en mycket stor andel av befolkningen tycker om att ha tornen inpå knuten, de struntar i den oro som tornen kommer att skapa, de struntar i hälsorisker som inte är fullt utredda, de struntar i bygden.
Bara de får frid i sitt samvete. Bara de får kvittera ut sina avlatsbrev.
Inga idealiska politiker
Jag tar den kristdemokratiske kommunpolitikern Kalle Sandell, som exempel; som säger sig inte vilja offra sitt samvete. Och därför säger ja till vindkraft. Han säger att hans heder är viktigare och att han därför aldrig kommer att ändra sig.
Det är sådana uttalande som gör att man tvekar på vad politikerna har för bedömningsgrunder. Sin heder? Är Kalle Sandell någon teknisk expert som sitter inne med oanad kunskap i ämnet energiteknik? Grattis i så fall.
Eller Pontus Wessman (mp), Hans Måhagen (s) och Roger Nyman (v), som ser enigheten inom gruppen som främsta argument för sitt ställningstagande. Det var i alla fall vad de ständigt återkom till när de äntrade talarstolen vid KF-mötet. Inga fakta alls, bara pladder.
Samma sak med Pia Tingvall, det centerpartistiska kommunalrådet, som tydligtvis grundar sin inställning på att hon "alltid varit för vindkraft". Jag bara bävar för andra märkliga frågor hon "alltid varit för" och därför aldrig, aldrig tänker ändra sig om.
Inga idealisk politiker precis, såna som själva ser sig som Pippi, men som omgivningen ser som Prussiluskor.
Ett annat ständigt återkommande tema under fullmäktigedebatten, var om de två frågorna; luft- eller markkabel mellan Kisa och Vimmerby, alternativt kommunalt veto till 18 vindkraftverk, kan kopplas ihop?
Svaret är ju ganska givet. Vare sig Sandell eller Måhagen eller Tingvall vill inse det, eller inte, så är det just en hopkoppling som saken gäller. Ledningen ska kopplas ihop med verken.
Och där hjälper inga avlatsbrev alls.
En enkel majoritet
Sedan fullmäktigemötet har Energinspektionen givit klartecken till luftledning. Anledningen är att företaget inte vill satsa merkostnaden på 230 miljoner kronor på miljön i södra Kinda. På det sättet är ändå Eon väldigt konsekvent, företaget struntar i såväl miljön, som vad en stor del av befolkningen tycker; "Viel zu teuer".
Så mycket var det miljöengagemanget värt. Då är det ändå en investering som beräknas skära som en motorväg genom landskapet i 70 års tid.
Det är klart att kommunpolitikerna ska ta strid för sin bygd, för sin kommun. För sina väljare.
Jag tycker personligen det är ett demokratiskt misslyckande, ett "fatal error", när invånare så till den milda grad stör sig på de valdas beslut att de kräver folkomröstning.
Och så här säger Riksdagens hemsida om folkomröstningar; Om tio procent av de röstberättigade begär det, i Kindas fall cirka 780 personer, måste fullmäktige pröva om en folkomröstning ska hållas. I den prövningen räcker det med att en tredjedel av ledamöterna röster för, för att en folkomröstning måste hållas. Så kallad enkel majoritet.
I Kindas fall en tredjedel av 35 ledamöter, alltså tolv.
Jag undrar just om Horn- och Hycklingeborna har något om säga om synder, botgöring och vindkantringar...
Alf Wesik
Ödesfrågor i Kinda omgärdas av förlåtelse, synd och vindkantringar
Avlat, en form av syndernas förlåtelse. Inte för att få synderna ogjorda. Inte för att glömma de synder man gjort. Utan snarare ett sätt att få själslig botgöring. Ett sätt att köpa sig frid i sinnet.
Detta är en ledare.