Men vi andra, vi kan ju tycka något helt annat ändå. Om Kammarrätten inte tycker att det handlade om en regelrätt anbudsupphandling, så kan vi andra tycka att en sådan borde ha genomförts.
Det handlar ju om en mycket viktig verksamhet för den restauratör som får kontraktet att sköta Sommartorget, och det handlar fram för allt om våra pengar, om hur kommunen sköter förvaltningen av skatteintäkterna.
När kommunen väljer att anta? inte det näst bästa anbudet? inte anbudet i mitten någonstans? utan istället det ur ekonomiskt synvinkel, sämsta anbudet, så måste det ju finnas några skäl till att så göra.
Men tala ur skägget då. Berätta vad det är som gör att den restaurang, som lämnat högsta anbudet, inte får förtroendet att sköta serveringen på Sommartorget. Här duger det inte att mumla, fumla och harkla sig, här gäller det att motivera och övertyga.
Om så inte kan ske, finns det bara en utväg och det är att retirera, att ta om hela Sommartorgs-upphandlingen en gång till. Ta det en sväng till.
De som drabbas är alla restaurangägare som kallt räknade med att få ta del av det russin i kakan, som Sommartorget utgör. De restaurangägare, som kämpar hela året, för att få sin verksamhet att visa plussiffror. De krögare som på ruskiga kvällar i februari kan räkna antalet gäster på ena handens fingrar. För dem är det absolut ingen oviktig fråga som man kan mumla bort, bara så där.
Och det är ingen oviktig fråga för alla Vimmerbybor som väntar på ännu en fantastisk sommar på Stora Torget. Det är ingen oviktig fråga för alla andra inom turistnäringen här i kommunen, och det är fram för allt ingen oviktig fråga för alla turister.
Dessutom har kommunen beslutat att kontraktera en restaurang i inte ett, utan tre år. I en snabbt föränderlig värld, i en stad där torget byter skepnad lika snabbt som Zlatan byter fot, är det helt fel att binda upp verksamheten för tre år i taget. Vimmerbyborna och turisterna är värda det bästa varje år, inte blott vart tredje.
Sju anbud kom in. Fyra på matdelen och tre på glasseriet. Inget på kaffet vid Konsum.
När det gäller glassdelen så bjöd Björkbacken högst av de tre och fick följdaktligen kontraktet, för tre år fram över.
När det gäller matdelen, den omsättningsmässigt viktigaste och största, så frångick kommunen principen att anta det högsta anbudet, som lämnades av Lilla Krogen på 66 000 spänn per år. Istället antogs det lägsta anbudet, Björkbackens på 26 500 spänn.
Kommunen motiverar lite sluddrande dels kvalitetsskäl för detta så egendomliga tvärtombeslut, dels att Björkbackens sortiment och utbud, bättre stämmer överens med den inriktning som torget ska ha.
Vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan; vem är den som kan bedöma kvalitet och utbud, Mat-Tina eller kanske Carl Jan Granqvist på Grythyddan, eller Samhällsbyggnadsförvaltningens chef?
Jag har inga som helst tankar på att själv utse mig själv till någon smakmässig, eller kvalitetsmässig domare, när det gäller pannkakor, kebab och småländsk ostkaka. Jag avstår således från att lägga in några som helst kryddade åsikter i just den frågan.
Om, som nu är fallet, andra krögare, känner sig förbigångna, eller rent av lurade, så sänder det oerhört dåliga vibrationer om hur kommunen vill att samarbetet med näringslivet ska fungera.
Om kommunen ska räkna med levande butiker, levande handel och levande, öppna restauranger året runt - i Vimmerby - så vill det till att liknande frågor hanteras med viss finess.
Här duger det som sagt inte med mummel, fummel och harklingar. Här gäller det att formulera glasklara förutsättningar, sätta upp alla att-satser som finns - och sedan agera utifrån dessa.
Alf Wesik