Jag tänker närmast på det senaste "Ebberödsutspelet", att vi ska bygga ett nytt centralkök i Vimmerby för 23 miljoner kronor - med pengar som skulle använts till Ekenutbyggnaden, som inte blir av.
Resonemanget från Vimmerbys toppolitiker är så bakvänt, att det är smått genant att ens referera det. Servicehuset Eken skulle renoveras för 40 miljoner kronor. Fint - det behövdes säkert för personalens skull, men framför allt för de boendes skull.
Men plötsligt insåg någon, att det är ännu mer prioriterat att bygga ett helt nytt äldreboende, eftersom behovet är markant och i stigande.
En bra insikt det också. Därför tog man beslut om att avvakta med renoveringen av Eken till dess att ett nytt äldreboende står klart. Perfekt!
Men fortsättningen är långtifrån lika strålande.
Det är alltså delar av de 40 miljoner som avsatts till Ekenrenoveringen, som nu kommunen delvis använder för att finansiera det nya jätteköket vid Vimarskolan. Pengar som alltså inte finns i verkligheten.
Någon driftig politiker upptäckte under ärendets beredning, att det ju finns ännu mer pengar att ta av - från det avsomnade Ekenprojektet. Kommunen använder sig ju bara av 23 av de 40 miljoner som avsatts till personalen, och framför allt till de äldre.
Så "på köpet" får även Tuna en upprustning av sitt kök för fyra miljoner kronor - också den betald av pengar som inte finns.
Med en sån här "Ebberödspolitik" skulle det ju vara väldigt enkelt för kommunen, att få den fritt fallande ekonomin att plötsligt visa plussiffror igen - det är bara att besluta om ännu dyrare byggnationer - som sedan inte blir av.
Då skulle det ju finns ännu mer pengar att knapra av, och så att säga få andra dyrbara investeringar "gratis".
Ungefär som familjen, med en hårt ansträngd ekonomi, som ställs inför det tragiska faktumet, att taket måste läggas om för att det läcker. Men att det visar sig bara vara några tegelpannor som hamnat snett i livet.
Och där familjen då drar slutsatsen att man plötsligt har fått ordning på sin ekonomi. Att familjen plötsligt är rik.
Fritt fram att köpa bubbelbadkar, gasolgrillar och en ny HD.
Som tur är slipper Ivar Gustafsson, född -08 och bortgången sedan några år, uppleva den här ekonomiska "tanke-tjillevippen".
Jag vet att han skulle ha blivit mycket, mycket bekymrad. Han hade sagt, att "en sparad krona är en krona tjänad".
Istället för att de och kommande generationer, som exempelvis dagens beslutande politiker, ska få det bättre, blir det sämre. Bra mycket sämre. Och för samma stålar.
Vi kan i sammanhanget även konstatera, att den politik som nu förs av en klar majoritet - tydligen helt utan motstånd - att satsa på ett mer centralt tänkande är helt galen.
Den som inte inser att vissa frågor även har inbyggda symboliska värden, är ute och cyklar på motorvägen med förbundna ögon.
Som ett centralt jättekök med jättestora maskiner och jättestora byttor. Istället för en massa små kök, små kastruller och små mattanter.
Som brandkårer ute i bygderna, som inte bara släcker bränder, utan även bidrar till en samhällsgemenskap - till något som alla samlas kring och värnar om.
Som kyrkorna, som måste få finnas även i de mindre samhällena.
Inte för att alla på mindre orter är särskilt religiösa, utan för att kyrkorna betyder så mycket för Djursdala, Locknevi, Storebro, Pelarne och Rumskulla och alla de andra orterna.
Som skolorna. Inte för att lärarna och vaktmästarna är mycket snällare och duktigare på de mindre orterna. Utan för att skolor, liksom postkontor, polisstationer, banker, försäkringskassor - och andra serviceinrättningar - signalerar liv. Inte snustorr livlöshet utan någon som helst framtid.
När dessa serviceinrättningar tas bort från de mindre orterna, så stryps sakta men säkert samhällena. Och det är ingen, absolut ingen, betjänt av.
Anton var inställd på att betala fyra kronor till doktorn i Mariannelund för att få se Emil i ögonen igen. Men Emil slog sönder skålen mot en bordskant och Anton blev fullständigt bedrövad.
"Fyre kroner te? doktorn, fyre kroner för skålen..."
Men doktorn upplyste om att Emil själv hade tagit sig ut och det inte skulle kosta ett öre. Förresten skulle han ha tagit fem kronor.
Då utbrister pappa Anton något i stil med "Vi limmer ihop skålen, så har vi ju tjänet e? krone. Här får du en femöring Emil, för att du varit så duktig och tjänat pengar åt din far".
Astrid trodde att lille Emil en dag skulle bli kommunalråd i Vimmerby. Kanske blev det så, vem vet?
Alf Wesik