Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om de främmande fåglarna.

Precis som jag tyckte synd om de främmande fåglarna i plenisalen i måndags kväll. Det var utsända representanter från "folket", alternativt "vanliga landsbygdsbor", alternativt "mindre vetande ortsbor" - som oroligt betraktar händelsernas utveckling.

Det var allmänhetens frågestund och det var liv i luckan. Jag har personligen bara upplevt liknande kuddkrig i plenisalen vid enstaka tillfällen, och då har jag ändå varit med sedan tidernas begynnelse, känns det som.

Det hände sig dels vid ishallsdiskussionen, när en stor allmänhet fick politikerna att ändra sig och bygga en hall. Sedan hände det sig vid ett par torgrelaterade frågor som tempen steg till alarmnivå. Exempelvis när det debatterades parkeringsplatsernas vara, torgutformningen, liksom Astrid Lindgrens minnesmärke.

Vad resultatet av dessa oändliga diskussioner blev? Tja, där om tvista de lärde. Bra när det gäller ishallen om jag får säga min mening, dåligt när det gäller Astrid-minnet, och katastrofalt när det gäller torgutformningen.

Gav sig inte
Men det är som sagt andra spörsmål. Nu gällde det småskolorna i kransorterna.

En hopplös diskussion från början, visade det sig. När fantastiskt påläste och verbale Sören Karlsson, otåligt tystades av fullmäktigeordföranden Lennart Nygren (S), med den märkliga uppmaningen; frågor Sören, inte anförande - så kände jag att slaget redan var förlorat, på något sätt.

Men Sören gav sig inte, lyckligtvis fick han till slut svar på såväl anförande som frågor.

Frånvarande
Därefter vidtog en kanonad av frågor till ledamöterna, eller rättare sagt till det ena kommunalrådet, Helen Nilsson (S) - som utsetts eller tagit på sig att svara på mer övergripande frågor om skolnedläggningarna.

Ett väldigt misslyckat strategiskt drag av majoriteten, eftersom hon svarade på en massa frågor, men inte på de som ställdes. Hon till och med erkände själv att hon hade svårt att svara på rätt saker "jag blir alldeles vimsig i huvudet", sa hon.

Hennes oförmåga överträffades endast av Eva Berglund (S), som trots att hon själv erbjöd sig att svara på "ortsbon" Lars Sandbergs fråga, misslyckades med uppdraget.

Trots flera försök, lyckades hon varken förstå fråga eller svar. "Vi har under flera år i socialnämnden gått in med en budget som vi alla vetat om redan från början, är för låg".

Hmmm..?

Lika frånvarande intryck gav Peter Högberg (S) när han försökte sig på att motivera att den frivilliga Kulturskolan är viktigare för kommunen, än ortsskolorna. "Jo, för att Kulturskolan är en och skolorna är fyra".

Det bestående intrycket av kvällens frågestund var för mig glasklart. En samling pålästa, duktiga och verbala "landsbygdsbor", gjorde mos av politikerna. Det hjälpte inte ens att som vissa politiker höja rösten. Tokigheter blir inte mindre tokiga för att man hojtar.

Det går naturligtvis att ha olika åsikter om skolorna och deras nödvändighet i ett framtida Vimmerby kommun. Däremot borde det vara förbjudet att inte lyssna på dem som direkt berörs, ortsbor i allmänhet, föräldrarna särskilt och barnen i synnerhet.

Dra nytta av energin
Starkt intryck gav Åke Hammarskjöld, Tuna, när han försökte förklara att det inte handlar om en fråga landsbygd mot staden, utan att vi istället måste se hela kommunen och samarbeta. "Inte vi och dom", inte "politiker och vanliga människor", inte "stad och land".

Han frågade hur politiker reagerade på det massiva motståndet som förslaget inneburit. Han framhöll den enorma kraften som frigjorts och den energi som stora delar av befolkningen visat. Han ställde den halvt retoriska frågan; "med det i bakhuvudet, hur tänker ni förhålla er till detta".

För att förenkla tillställningen och ge politikerna en hjälpande hand; gav han själv två förslag till svar;

"Antingen agera så ni får all denna energi, alla dessa människor, emot er. Eller också söker ni ett samarbete, försöker komma överens, så att ni får energin och människorna med er". Fortsättningen gav tyngd åt orden; "vad händer när ni om några år kommer ut till Tuna och vill ha hjälp med något, om ni får alla arga människor emot er?"

Svaret kom, men det var bara ord, de passade inte ihop sinsemellan och bildade inga fullständiga meningar.

Tungt eldunderstöd
Kvällen fortsatte med det ena väl underbyggda argumentet efter det andra - och plötsligt svängde allt, jag började tycka synd om politikerna. De kunde inte hantera situationen. De stod plötsligt med byxorna nere, inför hela allmänheten, där i talarstolen.

Det var ett fåtal politiker som tuggade fradga i frustration på ena sidan, mot ett tiotal utsedda landsbygdsrepresentanter på den andra. Den senare gruppen stärkta av tungt eldunderstöd, bestående av 3 100 namnunderskrifter och av långt fler sympatisörer ute i berörda orter.

Jag funderade på hur många av de övriga politikerna i bänkarna, som berördes av vad de hörde, som kanske tycker motsatsen. Det måste ju finnas även sossar och moderater i dessa orter, som värnar om sina samhällen.

Piskrapp inom partierna
Kvällens huvudfråga blev därför allt mer skarp i kanterna, ju längre kvällen led; nämligen den om partipiskan, om den kommer att vina i Vimmerbys vårvindar.

Det var ortsbon Rebecka Fredriksson som formulerade frågan; "får varenda politiker i era partier, Helen Nilsson (S) och Micael Glennfalk, rösta efter hjärtat eller är allt styrt av partierna?"
Helen: "Vi är ett demokratiskt parti, så man röstar som man vill. Men sedan tillhör man det socialdemokratiska partiet, så vi försöker hitta vägar så alla ska känna sig bekväma och kunna rösta enligt förslaget. Men skulle nån inte hålla med så kan man alltid välja att inte vara med. Den dagen."

Efter den balansakten gav Micael Glennfalk (M) kvällens mest raka svar:

"I moderaterna fattar vi oftast majoritetsbeslut i vår grupp. Vi har inte ett ska-krav utan ett bör-krav. Men sedan är det ju så att i fullmäktige är man folkvald, så man får generellt sett rösta som man vill. Däremot framhåller vi alltid att i det fall en ledamot har en avvikande uppfattning, så tycker vi att det ska komma ett motförslag också. Ibland kanske den politikern inte kan ge något motförslag, ibland klarar den inte av det - och då kallas ersättare in."

Jag har en känsla av att det var många i församlingen som skruvade på sig och började fundera på att redan nu kontakta ersättare.

Kvällen utvecklade sig till ett skolexempel på undanflykter och felaktigt använda hjälpverb. Det ser mörkt ut för skolorna, det ser mörkare ut för politikerna och det ser becksvart ut för lagandan.

Alf Wesik