Frågeställningen är dock lika aktuell och diskuterad inom andra kommuner, liksom inom landsting och stat.
De förvaltningschefer som lyckas hålla en ekonomi i balans ska enligt förslaget nästföljande år kunna se det på lönekontot den 25:e varje månad.
Även inom den privata sfären är löner direkt kopplade till resultatutvecklingen stundtals hårt kritiserade, av flera olika skäl. Men i det fallet är i alla fall sambandet mellan finansiär och mottagare glasklart. Företaget gör en ekonomiskt kalkylerad satsning helt enkelt för att få ännu större vinster tillbaka. Allt redovisas och de mest vildsinta lösningarna får bakläxa av såväl övervakande myndigheter, som av företagens ägare, det vill säga aktieägarna.
Men för ett fungerande och tryggt samhälle en högst nödvändig utgift, och en högst motiverad sådan.
En kommun får i huvudsak stålars från tre håll; a) från skattebetalarna, alltså invånarna i kommunen, b) från staten i form av bidrag - även dessa pengar kommer således från invånarna och c) i form av kommunala avgifter och taxor.
För denna samlade hög med penningar har kommunen att sköta vissa saker. Vissa lagstadgade och vissa högst frivilliga. De förstnämnda för att klara den trygghet och service som alla medborgare har rätt att kräva, och den sistnämnda i syfte att höja glädjen, attraktionskraften och livskvaliteen i kommunen.
Hur väl en kommunal tjänsteman utför sitt arbete kan således inte mätas i pengar. Det ingår i tjänstemännens uppgifter, åtminstone de i chefsbefattning, att serva de demokratiska organen, det vill säga nämnderna, med grundfakta inför varje års budgetäskande. Det är därmed helt himla omöjligt att ur den ekonomiska balansen räkna ut vad aktuell chefstjänsteman varit bra på. Antingen har han, eller hon, varit bra på att utföra sitt jobb - eller också har han, eller hon, varit bra på att äska medel till sin verksamhet.
Det är de två alternativen som finns.
Det är också denna princip som gör att många förvaltningar just innan budgetåren går mot sitt slut, får brådis att tömma alla konton. Jag menar definitivt inte att det därför sker några oegentligheter eller några skumma affärer, men det gäller för alla förvaltningschefer att få ekonomin att gå precis så där lagom ihop.
Om det går för bra kan de räkna med mindre anslag nästa år, och går det för dåligt, så blir det en otrevlig plump i protokollet.
Men ingetdera av dessa alternativ behöver visa på ett sämre utfört arbete än det andra. Ingen kan nämligen likt spågummor till hundra procent förutse hur utvecklingen det kommande året ska bli.
Bonusar eller i övrigt lönepåverkande ingredienser hör inte samman med offentlig förvaltning. Och om någon ändå ska få extra utdelning, så är det inte cheferna, utan alla anställda som ligger bakom det goda resultatet.
Riktmärket måste ändå vara att alla löner, oavsett om de utbetalas till de anställda på golvet eller på chefskontoren, måste anpassas till de kvalifikationer jobbet kräver. Rätt person till rätt arbetsuppgift och med rätt lön. När det är dags för löneförhandlingar ska dessa överlämnas, inte till den stora huggsexans parter, utan till arbetsmarknadens gängse parter.
Alf Wesik