Redan när påskfirandet är över för denna gång stampas spaden i backen för byggnationen av en ny folktandvård. Den beräknas kosta bortåt 20 miljoner kronor innan det är så dags att vara varsågod och skölj.

I samma veva snurras det om ordentligt vid infarten till sjukan, eller "Hälsocentralen" som det för tillfället heter. Ingen idé att lära sig, eftersom det snart blir nytt ännu fräsigare namn.

Den nya infarten gör att det skapas ytterligare 25 nya parkeringsplatser. Det är väl knappast något som är jättenödvändigt för varken friskvård, sjukvård eller hälsovård - men tillängligheten behövs för att ortsbor ska kunna besöka exempelvis den nya psykmottagningen ovanför ambulansgaragen, där det tidigare varit omsorgsboende, på ett smidigt sätt.

Renoveringen i tidigare omsorgsboendet Duvans lokaler har kostnadsberäknats till 27 miljoner.

Det är fantastiskt uppmuntrande med dessa satsningar i Vimmerby. Jag tror som sagt att de blir betydligt mindre i framtiden. Och framför allt färre.

Anledningen? Ja, kalla mig gärna dysterkvist, men jag tror inte alls på det här med de nya Storregionerna, som av de flesta anses vara lösningen på allehanda problem, allt från skoskav till klimathot.

Allra mest stolt
Min grunduppfattning är att vi människor är vanedjur. Om jag väldigt svepande ska motivera detta så vill vi inte ha förändringar. Vi söker trygghet. Vi älskar trygghet.

Tråkigt? Ja, men visst är det skönt att slippa bekymra sig.

Av den anledningen ställer de här nya Storregionerna till trassel i massor. Jag håller med de kritiker, som trots allt finns, som säger att planerna på Storregionerna utgår från teoretiska vinster - knappast praktiska.

Ta detta med länen. De kanske inte känns jätteviktiga en dag när vi brutalt får reda på att nästan alla våra vanligaste livsmedel innehåller nästan alla skitfarliga gifter som finns.

Men ändå, länen. Ändå, landskapen. För mig personligen är det någon sorts ambivalent känsla att vara smålänning, jag liksom skäms och är stolt på samma gång. Mest stolt.

Det handlar om identitet. Det viktigaste vid alla gränsdragningar är att man utgår från två faktauppgifter; nämligen 1) var man bor och 2) var man arbetar.

Det brukar kallas funktionella arbetsmarknadsregioner.

Tyvärr verkar Axel Oxenstiernas efterträdare, Barbro Holmberg (S) och Kent Johansson (C), som företrädare för nytillsatta Indelningskommittén, snarare ha ritat den nya Sverigekartan efter konstruerade administrativa gränser.

Vi tjuvkikar på facit
Om dessa nya regioner blir verklighet så hamnar ännu mer fokus på de stora residensorterna. Och ännu mindre uppmärksamhet ägnas mindre orter runt omkring. Alla minst uppmärksamhet kommer småorterna att få.

För att inte tala om våra delar av landet.

Så när nu landstinget för skattemedel satsar miljoner i Vimmerby, så är uppmaningen; passa på att njut, imperativ.

Min uppmaning till lokala och regionala politiker i Kinda, i Hultsfred, i Vimmerby, Eksjö och Västervik är; passa på medan ni kan.

Ingen kan säga emot när vi tjuvkikar på facit. Inget blev bättre av att Byggnadsnämnden i Vimmerby och Hultsfred slogs ihop. Inget blev bättre av att de två landstingen i Kalmar län blev ett.

Inget blev bättre av att polisindelningen blev större, att tingsrätterna blev färre, att postkontoren lades ner. Att, att, att...

Råkade ni glömma
Holmbergs och Johanssons uppdrag har formulerats fel redan från början. Deras uppdrag var att presentera en karta, utan innehåll.

Bara gränser alltså. Inga förslag på hur det ska fungera, vad som ska bli bättre, vad vi vinner på hela konkarongen.

Få människor i historien, eller kanske ingen, har lyckats skapa lyckade nya geografiska indelningar med karta, linjal, blyertspennor och suddegummi.

Uppdraget borde ha varit att först definiera vilka beslut och ansvar som ska ligga på kommunerna, och vilket ansvar som ska ligga på de nya stora jätteregionerna, på staten.

Men allra viktigast borde ha varit att allra, allra först ha frågat de som ligger bakom tillväxten, nämligen näringslivet.

Råkade ni i hastigheten glömma företagen, Barbro och Kent?

Alf Wesik