Ja, det sägs vara skälet till att det genomförts blocköverskridande allianser i så många kommuner. Liksom det börjar talas om alla möjliga eller omöjliga konstellationer på riksdagsnivå, kanske efter nästa val.
Men jag är inte helt säkert på att detta är hela sanningen. Rädslan för Sverigedemokraterna bör ha avtagit vid detta laget och partiet är nu så etablerat så att det näppeligen kan kallas missnöjesparti längre.
Och därmed lär något nytt parti se chansen att agera inom samma genre. Missnöjets genre, alltså.
Det är ju en gammal sanning att missnöjespartier aldrig kan bli större än 20 till 25 procent, för i den stunden är det inget missnöjesparti längre utan istället en bred del av befolkningen. Och i samma ögonblick startar tillbakagången.
Tyvärr kan denna trend möjligtvis brytas - många missnöjda SD-väljare blir säkert ännu missnöjdare när alla andra partier tar till oheliga medel för chansen att fortsätta regera.
Stärkta farhågor
Ute i kommunerna fortsätter ändå allianspakterna att såväl bli fler, som att breda ut sig och ta allt större plats i politiken. I Sverige har var tredje kommun någon form av blocköverskridande allians. Och påfallande ofta är det socialdemokrater och moderater som styr tillsammans.
Ibland med stöd av ett parti som verkar vara mer eller mindre slumpvis valt. Just detta parti är så sugna på en politisk maktposition att de riskerar sin egen hälsa på kuppen. Deras inflytande är ofta mycket litet värt och deras sympatisörer förlorar efterhand tålamodet.
Även de två "stora medlemmarna" i en koalition, och vi kan använda moderaterna och socialdemokraterna som exempel, utför en hiskelig balansgång mellan makt å ena sidan och väljarnas missnöje å den andra.
Jag har tidigare vid många tillfällen uttryckt farhågor att demokratin blir lidande i politiska allianser i allmänhet, och i majoritetsbärande allianser i synnerhet. Dessa farhågor har efterhand stärkts i takt med att mandatperioden fortskrider.
Många att avlöna
Ibland funkar det faktiskt att skissa upp ett samarbete på papperet, att ge och ta, att pruta och att kohandla. Men efterhand de verkliga prövningarna uppenbarar sig, som att det faktiskt inte är ett skisspapper som är vardagspolitik, utan verkliga händelser, med verkliga personer, och med verkliga pengar så avtecknar sig de skarpa politiska skiljelinjerna allt starkare.
Och det blir ännu tydligare i dessa tider när kommunala budgetar ska slås fast. Vi är nu inne i den perioden när kommunalråd runt om i landet påstår det ena efter det andra. Och vi väljare kan inte veta om det han säger kommer från ett papper med förhandlingsresultat, eller från hjärtat.
Det är jädrigt irriterande.
Och som lök på laxen har det plötsligt blivit vanligt med ytterligare ett otyg; nämligen oppositionsallianser. Inte nog med att skattebetalarna med alla dessa nya majoritetsallianser, runt om i landets kommuner, ska behöva avlöna mer än ett kommunalråd de ska även avlöna ett oppositionsråd.
Det är onödigt dyrt, och det är onödigt kasst.
Vi kan inom kort lika gärna slopa partitillhörigheterna efter politikernas namn. Förhandlingarna sker inte längre i de beslutande nämnderna och styrelserna, utan i förberedande möten toppolitiker emellan.
Det är ett virrvarr av åsikter som ingen nu levande människa kan bena upp politiskt ursprung i. Och vad värre är allmänhetens chans att protestera, att göra sin röst hörd, minskar eftersom våra ledande politiker inget kan göra utan att först lyssna med sina allianspartier.
De kan inget svara, de kan inget lova. De kan ingenting.
Bäst för invånarna
Och situationen blir än mer förvirrande när även oppositionen allierar sig på det ena mer fantasifulla sättet än det andra. När märkliga allianser ibland ska förhandla med en samlad opposition- och ibland med enskilda oppositionspartiet.
Ibland blir det allianser inom allianserna och därmed kaos inom kaoset.
Om kommunpolitiken förr var atlantångare som majestätiskt gjorde noga planerade girar, och gungade minimalt även när det stormade, så är dagens kommunpolitik små spetsgattade fiskebåtar. Som ibland lutar våldsamt åt vänster, ibland åt höger, ibland är nere i vågdalar, ibland på toppar. De hackar och slår och ibland slår de runt.
Vi märker det i våra kommuner, nu när majoritetsallianser klagar på att oppositionsallianser ändrar sig. Jag som trodde politik var just att ändra sig att lyssna på argument, att diskutera, att ta intryck, att lära sig mer och att ta de beslut som inte är bäst för de förtroendevalda själva, utan för invånarna.
Men det kanske var fel, det?