Ledare: Politiker vägrar tala om en krympande befolkning

Jag vet inte riktigt jag. Känns lite som sportens Silly Season, som att transferfönstret är på väg att stänga och lagen allt mer desperat jagar nyförvärv. Spelarna i det här fallet, är de politiska partierna, och lagen är de politiska allianserna.

Ingen allians är numera helig nog för att inte kunna knycklas ihop, lämnas på sopsorteringen och skickas till Gärstadverken. Även demokratin har tyvärr hamnat på soptippen.

Om utvecklingen fortsätter på detta viset blir de lokala valen i framtiden fullständigt meningslösa. Oavsett vem invånarna lägger sin röst på så påverkar inte det resultatet. Den rödgröna röran har anno 2014 blivit till en sötsliskig kladdkaka.

En moderat röst hamnar i lag S och en röst på KD hamnar i lag MP, eller vad som helst. Högt blir lågt, vänster blir höger och blått blir rött. Den tid är historia när man visste att en politiker pläderade för sitt egen åsikt, eller möjligen sitt eget partis åsikt. Idag kan politikern lika gärna tala för värsta motståndarens sak - i god alliansanda.

Ingen trevlig sanning
Samtidigt växer storhetsvansinnet i exakt samma takt som makten och härligheten. Det är ständigt nya projekt och visioner. Dyrt nu, javisst, men allt görs för kommunens bästa och snart, väldigt snart, ska investeringarna börja ge resultat.

Vi måste helt enkelt försöka sänka farten. Kommunpolitikernas uppgift är ju trots allt mycket enkelt, det gäller att se till att medborgarna får en bra vård, en bra omsorg och en bra skola. Allt annat får faktiskt komma i andra hand.

Men istället för att köra sakta och noga, och rätt väg, så handlar det om ständiga felnavigeringar. I full gas.

Anledningen är som nyss sagts, just storhetsvansinnet. Politikerna hamnar i den bedrägliga situationen att de vägrar inse att de flesta av landsbygdskommunerna minskar i storlek. År efter år.

Det är naturligtvis ingen trevlig sanning, men dock sanning. Och ja, jag vet att det är svårt att ta till sig, men så är det faktiskt.

Tyvärr är det ännu värre, för befolkningen minskar på "fel sätt". Det är främst vuxna ungar som flyttar, liksom unga vuxna. Det är precis samma människor som på sin fritid gärna sysslar med att försöka råda bot på befolkningsminskningen.

Med ett krympande invånarantal minskar självklart utrymmet för industrier och näringsliv att expandera och frodas. De kämpar i motvind. Med färre och mindre företag blir det färre uppdrag för serviceföretagen, varför de tvingas kämpa med halv storm i ansiktet, liksom handeln och alla butiksinnehavare.

Vägrar öppna ögonen
Det naturliga vore att den organisation som är till för att serva invånarna, nämligen kommunen, krymper i samma utsträckning. Så sker absolut inte. Storhetsvansinnet härskar, och projekt efter projekt sjösättes - för att nu minsann, nu minsann ska den negativa trenden vändas.

Det är ändå lite gulligt med politiker som kämpar och härjar och slår vilt omkring sig. Tyvärr påskyndar detta bara den negativa utvecklingen. Investeringar måste givetvis ske, men de kan inte ske hej vilt.

Statsvetarna Gissur Erlingsson och Josefina Syssner vid Centrum för kommunstrategiska studier, vid Linköpings Universitet, menar i en rapport benämnd Politik för kommuner som krymper, att politikerna vägrar se verkligheten.

I fjol krympte nästan var tredje kommun i landet. Sverige har Europas snabbaste urbaniseringstakt. Resultatet blir givetvis minskat skatteunderlag. Hoppet ställs då till olika former av statliga omfördelningssystem och tillväxtsatsningar.

Bra så. Men den viktigaste frågan är hur politikerna själva hanterar utvecklingen. Svaret är; Inte. De behandlar inte frågan alls.

Istället fortsätter de att försöka investera sig ut ur bild. Det är alltid bra att vara optimist - men det är inte alltid lika populärt att vara aningslös drömmare. De allra flesta storslagna investeringar som görs, grundar sig på att en plötslig naturkraft ska öka befolkningsmängden, antalet företag, butiker, sysselsättningar.

Längtar tillbaka
Erlingsson och Syssner menar att utvecklingen är olycklig. Kommunerna måste helt enkelt anpassa kostymen efter förändrade ekonomiska ramar och demografiska förutsättningar. "Att inte vilja eller våga tala om saken är en första tröskel för att kunna handskas med de utmaningar som krympande kommuner står inför".

Det är bedrägligt att tro att frågor som småkommuner har att ta ställning till inte är partipolitiska, och att de därför går att lösa med allehanda allianser och inhyrda konsulter. Resultatet blir oklara beslutsmöjligheter. Risken är stor för svajande majoriteter med noll eller högst begränsad handlingskraft.

Detta är särskilt oroande i kommuner med stegrande ekonomiska problem till följd av vikande befolkningsunderlag.

Särskilt märkligt är det att antalet anställda i kommunkoncernerna samtidigt blir allt fler. I en förhållandevis liten kommun som Vimmerby är det 1350 anställda och de har totalt 126 fordon. Bara månadskostnaden för dessa torde uppgå till en halv miljon. I Kinda räcker bilarna från Folkets Hus till det allt skraltigare stationshuset.

Kinda kommun har två naturreservat, en kanal, ingen badplats och 92 fordon.

Fast hur kan man göra nåt vettigt i den kommunen. Hör bara: majoriteten består av en koalition bestående av Kristdemokrater, sossar och moderater och som motståndare har de en nybildad samverkanskoalition bestående av centerpartiet, miljöpartiet, folkpartiet, vänsterpartiet och landsbygdspartiet.

Det är få om ens någon levande varelse som kan räkna ut vem som är släkt med vem - och vilka som håller vilka om ryggen. Hallå där, tycker då så där själv, eller tycker du åt nån annan? "Spelar ingen roll, jag har ingen bestämd åsikt om nåt."

Hela havet stormar på Kindavis.
Herregud vad jag längtar tillbaka till tiden när det fanns partipolitik i partipolitiken.

Västerviks kommun - jo, den förfogar över 379 fordon, med en månadskostnad på i runda slängar två miljoner. Om man ställer alla fordon efter varandra på Ljungheden så räcker de till ett helt heat, nämligen fyra varv runt ovalen.

Alf Wesik