Glennfalk frågar sig varför vi inte tar tillfället i akt att tillsätta någon yngre förmåga, när chansen finns. Någon yngre person i 30-35-årsåldern, med, som Glennfalk uttrycker saken, "förändringsbenägenhet, dynamik och framtidsvisionär inställning".
Jojo, det går ju enkelt att slänga ur sig modeord som dynamik och framtidsvisioner, men vad vinner vi egentligen på det. Vad vinner handeln i Vimmerby på det? Vad vinner näringslivet på det? Och framför allt, vad vinner invånarna på det?
Jag tror många av oss blir ännu gladare av lite sunt förnuft, väl grundat av lång erfaranhet och med en hälsosam odynamisk inställning. Jag vet att det går att argumentera åt olika håll och kanter i just denna fråga. En klar fördel med att släppa fram yngre förmågor även till de allra tyngsta posterna är ju självklart att återväxten främjas. Det blir lättare att hitta unga nya politiker när vetskapen finns att de inte måste bli näst intill pensionärer innan de får vara med och bestämma.
Det är ju den uppenbara fördelen.
Men från detta till att släppa fram yngre personer till den allra högsta positionen, är ett allt för stort steg. Jag vet att dessa mina åsikter har många motståndare och att jag får en dödstrist stämpel på mig. Men det har jag inget emot.
Jag minns för många år sedan - att jag tyckte till om alla våra unga statsråd. Jag hävdade, halvt på skämt, halvt på allvar, att ingen minister i Sverige skulle få vara yngre än 45 år. Det finns nämligen ingen person yngre än så som är byxade att handla rätt och riktigt i oförberedda situationer och i övrigt när det blåser snålt från alla håll. Respekt och pondus finns tyvärr inte som någon flådig högskoleutbildning. Det är något som bara finns där, hux flux, efter? tja, 45 år så där.
Jag tycker fortfarande samma sak.
Det hjälper inte hur många högskolepoäng de yngre fenomenen kan uppvisa, det hjälper inte hur självsäkra de är, hur fantastiska revolutionerande idéer de har - när alltihop, hela konkarongen, används på ett felaktigt sätt.
Varje företagsledare vet också att världens bästa affärsidé kan skjutas i sank av ett enda pyttelitet felaktigt strategiskt beslut.
Det är också detta som gör att så många företagsledare sitter kvar i sina chefskontor, tills dess de får släpas ut - helt enkelt därför att försiktighet och eftertänksamhet är finfina företagaregenskaper.
Ibland kan det hända att ett generationsskifte i ett företag går helt utan problem, om det så är ett familjeföretag, eller icke. Att de nya idéerna och den entusiasm som ofta präglar en ny högsta ansvarig - är de rätta.
Men lika ofta, eller oftare, går det helt åt helskotta. Det är just därför det är så lite snurr på chefsposterna i nästan alla företag.
Nu är det alltså upp till Carl-Axel Centerstig att bevisa att han dels har förmågan att låta sin egen livserfarenhet komma till ytan, dels har förmågan att lyssna på andra personer i sin omgivning, ofta yngre med "förändringsbenägenhet, dynamik och framtidsvisionär inställning".
Jag tror såväl näringsliv, som offentlig verksamhet, mår bättre av att ledas på ett bra, men stabilt och tryggt sätt - än att ledas på ett jättebra, men ostabilt och otryggt sätt.
Jo, jag vet att det finns personer, som bara tycks bli knasigare för varje år som går. Men den bedömningen ligger ju hos betraktaren och jag generaliserar med samma logik, som att alla unga automatiskt inte är sugna på snabba förändringar.
Ibland kan det var svårt att gnaga igenom skalet, det medges, men oftast är det enkelt att finna ljuspunkterna. Bara man inte dömer personen på förhand - som för gammal, för gaggig, för trött och för tossig.
Bakom en knagglig stämma och ett av livet ärgat yttre - finns alltid pärlor att ta tillvara. Alltid uppbyggda av livserfarenhet, en förmåga att tackla såväl med- som motgångar, och av en eftertänksamhet som endast åren kan ge. För så är det, det kan komma en spikrak tanke även ur en böjd kropp.
Alf Wesik