Vi är på väg mot en situation där "vi och dom-attityden" ständigt blir starkare. Min bestämda uppfattning är att allt färre personer bestämmer, eller åtminstone påverkar, allt fler beslut. Små som stora beslut.
När ledande politiker i Frankrike ser att den ekonomiska utvecklingen i landet inte utvecklas som utlovats, eller planerats - så måste något göras. Det tillsätts en utredning som ska bevisa att de franska invånarna ändå har fått det bättre, med den nya regimen, trots att siffrorna och tabellerna inte säger så. Till sin hjälp ska andra parametrar mätas, som vikten av att ha ett bra jobb, närheten till jobbet, trivsel i hemmet, trivsel med grannarna, bra bostäder etcetera.
Till en början ser vi kanske med ett leende på detta försöka att flytta fokus från den verkliga ekonomiska statistiska utvecklingen i Frankrike, till en mer folisofisk profan. Kanske ser vi det som en sista utväg, som ett försök att rädda det politiska skinnet.
Men ändå - är det verkligen så tokigt? Är det egentligen inte mer rättvist att mäta livskvalitet och lycka, snarare än ränteläge och inflation?
Vad värre är, med storregionerna blir verklighet flyttas makten och härligheten, ännu längre bort från invånarna. Visst finns det orter som gynnas med arbetstillfällen och kompetenshöjning, men själva grundtanken - att effektivisera och rationalisera - innebär per definition, att ännu flera drabbas.
Och för att återgå till Frankrike och president Nicolas Sarkozy, vad tillför storregionerna livskvaliteten och lyckan!
Om vi tar de nuvarande kommunerna så upplever jag en situation där avståndet mellan högsta beslutande tjänstemän och högsta beslutande politiker, hela tiden ökar. Vi har sedan dagens storkommuner tillkom 1971 tvingats genomlida en situation där olika sparåtgärder, läs effektiviseringar och rationaliseringar, givit omvänt resultat. Visserligen har några ören sparats här och där, men samtidigt har kronor förlorats.
Vad blir då följden av detta - jo, att allt färre politiker blir ansvariga för allt fler frågor. Att deras ansvarsområden vidgas.
Detta främjar inte invånarnas möjlighet att påverka. Detta främjar inte politikernas och tjänstemännens spetskompetens inom ett speciellt område. Och vad värre är - ofta är det samma politiker i facknämnd, som i högre beslutande organ inom den kommunala byråkratin.
Detta innebär en jävsituation, där politikerna å ena sidan ska tillvarata facknämndens önskemål, å andra sidan kommunens samlade ekonomi. Allt fler politiker tvingas därmed argumentera mot sig själva.
Vad ska jag svara mig själv i den här frågan, ja det är frågan..!
Jag upplever det som om det större antalet facknämnder förr i tiden, automatiskt medförde att de högsta ansvariga inom respektive fackområden, var mer hängivna sitt ansvarsområde. Jag upplever det som om - och detta är allvarligt - det har gått betydligt mer prestige och politik i hela kommunpolitiken, än ansvar och inflytande.
Jag vill se en utveckling där de politiska och verksamhetsmässiga enheterna, inte blir större och större, utan mindre och mindre. Jag vill att invånarna åter ska få ett inflytande, jag vill att sport- och fritidsintresserade, ska kunna vända sig till just "sin" facknämnd och lita på att deras önskemål tas på allvar. Liksom kulturintresserade ska kunna lita på att deras frågor behandlas med dignitet och värdighet, liksom skolfrågor ska skötas av sådana som verkligen har en aning om vad dagens utbildningsväsende ställer för krav, liksom trafikfrågor ska skötas av sådana som vet hur man ska blinka genom en rondell - liksom miljöfrågor, teknik, sociala spörsmål behandlas med stolthet och så vidare och så vidare.
Liksom näringslivet självklart ska servas av kunniga och rättvisa experter, inte av kommunpampar, som samtidigt har tusen andra frågor att roa sig med. En kommun ska drivas på näringslivets villkor, inte tvärtom. Det är faktiskt näringslivet - och därmed alla invånare - som betalar hela kalaset.
Alf Wesik