När Totebo AB varslar 40 av 160 anställda så är det inget mindre än en katastrof. Vi vet att företagen och arbetstillfällena i mindre orter som Linköping och Västervik betyder jättemycket - och i riktigt små orter som Storebro, Horn och Silverdalen betyder företagen allt.
Precis som i Totebo.

På högre nivåer
Vi ska alla veta att fallet Totebo inte är unikt på något sätt. Konkurrensen om produktionen blir i allt fler fall övermäktig.
Vi ska veta att ledningen för Totebo AB med VD Ulf Åberg i spetsen, är någon av råmodell för hur bra det kan bli. Totebo är ett familjeägt företag och producerar varor som underleverantörer till möbel- och kontorsbranschen.
Trots massor av svårigheter genom årens lopp har företaget alltid klarat sina kriser, tack vare en kunskap och en erfarenhet som är svårslagen. Tack vare lojala och oerhört kompetenta medarbetare och tack vare en anpassning vad gäller automatisering och effektiv drift.
De gånger Totebo, liksom mängder av företag i vår region, haft problem, så har det i princip varit uteslutande utan egen beskyllan. Det är alltid beslut på högre nivåer som gör att dessa hängivna företagare drabbas.
Mycket talar för att Totebo kommer ur även den här krisen med huvudet uppåt.
Men det förutsätter att stödet från samhället, från invånarna och politiker och myndigheter, är stort. När Totebo drabbas så drabbas en hel bygd, all service på orten, andra mindre företag, landhandeln, macken, serviceföretag etcetera.
Det gäller helt enkelt i första hand för våra folkvalda kommunpolitiker att stanna upp, lyfta blicken från rödstreckandet i budgetarbetena, och titta ut genom fönstret. Kolla molnen och horisonten en stund; "vad ska vi ha för ett Sverige".

Överplanerade gårdar
Jag såg Uppdrag Granskning härom kvällen när de tittade på de svenska mjölkböndernas situation. Det är helt enkelt ohållbart. Ett lantbruksföretag per dag läggs ner och de allra flesta mjölklantbruk i dag håller mulen över ytan tack vare att de inte tar ut någon lön alls, jobbar dygnet runt och aldrig tar ledigt.
De absolut största lantbruken, som är robotiserade, och där utfodring sker med lastmaskiner, har en chans att klara sig. Men det finns ingen fysisk möjlighet att alla Sveriges familjelantbruk kan investera och växa så till den milda grad.
Följden blir att gårdarna går i putten eller säljs - och då blir de förmodligen överplanterade med gran, eller i bästa fall blandbestånd. De öppna landskapen kommer inte att kunna upplevas på annat vis än på bild eller nostalgifilm.
Exakt samma sak med småindustrierna, de fantastiska företagarna i småorterna, runt om i landet. "Vad ska vi ha för ett Sverige?".

Spårlöst borta
Politikerna på kommunal nivå, borde besöka mjölkbönderna lite oftare och försöka sätta sig in i utmaningen att driva företag med mjölkinkomster på 1980 års nivå, eller lägre. De borde försöka förstå näringslivets motsvarande problem.
Ja, jag vet att de alla klappar sig för bröstet - de kommunpolitiker jag riktar mig till - och stolt visar upp både överdådiga websidor, flotta kontor, stora representationskonton, och jätteblanka leasingbilar - men det hjälper ju inte småföretagaren ute på landet, som sliter sitt hår för att infrastrukturen är eftersatt, servicen på småorterna försvinner och ungdomarna försvinner till storstäder.
I bästa fall vinkar de adjö, ungarna, i sämsta fall försvinner de bara spårlöst.
Kommunpolitikerna måste helt enkelt ändra fokus, sluta leka pampar och istället göra allt för de duktigaste personerna som redan finns i våra kommuner. Nämligen de arbetstagare och de arbetsgivare som lyckats utveckla sina företag till vad de är idag, år 2015.

Befintliga industrier
Satsa betydligt större del av krutet på befintliga industrier. På befintliga serviceföretag, på hantverkare, på butiksinnehavare och handlare.
Gör allt för Totebo AB, fråga vad Storebro Bruk önskar sig, bearbeta industrierna i Silverdalen. Se till att de får bästa möjliga förutsättningar inom kommunallagens råmärken, ge dem uppkopplingar, bygg nya vägar, hjälp till med mark och bygglov.
Jag kör nästan varje dag förbi Södra Vi. Varje dag skäms jag.
Över att kommunens i särklass största industri, Metallfabriken Ljunghäll AB, inte ens får hjälp med en infart från riksvägen. Samtidigt som förare av bandgrävare, dumprar, tippbilar, skrapor, hjullastare, vältar och markvibratorer, letar efter sten på Krönsmon.
Och se för Guds skull till att kommunerna grundåtagande klaras av - det vill säga vård och omsorg - och ja, skolor.
Skolorna är avgörande för småorterna, för arbetarna och därmed små företagen. Jag trivs verkligen i skogen, men vill verkligen inte ha ett alldeles igenväxt och ännu mörkare Småland.
Allt annat måste komma i andra hand.
Svara nu inte så förbålt tröttsamt knäppt att "vi inte har råd". Klart att svenska kommuner har råd. Allt handlar ju om prioritering.
Rikta om fokus från hemliga pampdrömmar i det blå, till det mer jordnära. Till det befintliga, till mjölkbönder, småskolor, lanthandlare, ungdomar - och alla våra framgångsrika företag, som Totebo AB.
Så vill vi ha Sverige. Ja, i alla fall jag.

Alf Wesik