Servicen blir sämre och vi blir allt färre. Det blir fler tomma lokaler och fler nedsläckta service- och butiksytor.

Jag talar naturligtvis om det Sverige som finns utanför stadsgränserna. Till folkmängden räknat, alltså rent procentuellt, en tämligen liten del av Sverige.

Så därför inget stort problem? Eller?

Jojomensann. Ett jätteproblem. Det handlar nämligen om en ytmässigt jättestor andel av Sverige. Och som identitet för landet, för oss svenskar - och för omvärldens uppfattning om vad som är Sverige - en förkrossande andel.

När jag påstår att jag inte vet vad Sverige har för färg, så tänker jag naturligtvis på politisk färg. Jag vet självklart vilka politiker och politiska partier som regerar och var.

Men jag vet inte vad de olika politiska partierna har för uppfattning i frågan om hur Sverigekartan ska se ut.

Hand i hand
Jag har en aning, men säker är jag inte, det finns nämligen ingen fråga som behandlas så märkligt. Ja, rent av helknäppt.

"Alla" verkar vara för en omgörning av landet i större regioner. Det motiveras av "alla" genom att argument som "bättre effektivitet", "mer pengar, större budgetar", "högre kompetens", och så de mer eller mindre fanatiska utropen om "synergieffekter" och "samarbete".

Med alla dessa "alla" och den här långa raden av argument så borde väl de större regionerna ha varit verklighet för decennier sedan. Mig veterligt har frågan om storkommuner och stora mastodontregioner diskuterats i 15-20 år. Fullständigt resultatlöst.

Trots att "alla" verkar stå bakom förslagen.
Tyvärr är fallet med storregioner bara ytterligare ett ärende där teori och praktik ingalunda går hand i hand.

För när det rent fysiskt är dags att rita om kartan, att flytta gränspinnarna, de som markerar vad som är ditt och vad som är mitt, så uppstår genast problem.

Fallet Storebro
Fallet polismyndigheten i Storebro får tjäna som exempel, på skillnaden mellan teori och praktik, mellan ditt och mitt. När jag var en liten odåga, till skillnad mot nu när jag är en stor odåga, så fanns det faktiskt en fjärdingsman i Storebro. Denna polisman rationaliserades bort och flyttades över till Vimmerbypolisen, bara för att man skulle nå synergieffekter och en högre kompetens inne i stan.

Resultatet blev att den polisiära närvaron i Storebro över en natt minskade radikalt. Till glädje för de allra busigaste. Men ingen annan.

Sedan slogs Vimmerbypolisen ihop med Hultsfred, för att nå ännu bättre synergieffekter och kompetens. Vilket gladde buset i båda kommunerna.

Sedan slogs Vimmerby- och Hultsfredspolisen ihop med Västervik. Och synergieffekterna blev i det närmaste totala. Samt gick antalet inbrott upp markant eftersom den högt kompetenta polisen hade så stort område att bevaka att de inte hann med.

Sedan slogs Västerviksdistriktet ihop med Kalmar, med ännu fler synergieffekter. Vakthavande befäl i Kalmar har sedan dess inte en aning om var Storebro ligger.

Blir orättvist
Men varför behålla enbart lilla Kalmar län, när det går att nå ännu mer effektivitet genom att inlemma Kalmar län i Kronobergs län, med säte i Växjö?

Sedan en tid råder den ultimata galenskapen; Kalmar- och Kronobergs län styrs ifrån en enormt kvalificerad polisledning i Malmö.

Samma resonemang fast med ännu större cirklar, gäller i frågan om större regioner i Sverige. Nu är det länen och landstingen som ska effektiviseras bort i sin nuvarande form.

Det är civilminister Ardalan Shekarabi som vill sätta ner foten. Inom kort utses förhandlingspersoner, som ska skapa nya regioner i Sverige.

Det låter förnämligt på papperet. Men blir orättvist i verkligheten.

"Politiska låsningar har omöjliggjort genomnförandet. Nu hoppas vi det ska kunna ske i bred politisk samverkan". Säger Ardalan Shekarabi. Vi i Storebro säger; Lycka till.

Tidsavstånden ökar
Det kommer att dela upp Sverige i ännu mer markant A-, B- och C-områden än idag. Det kommer att byggas ännu fler förbifarter runt om i landet, ännu fler gigantiska köpcentrum runt storstäderna, det kommer att byggas ännu snabbare tåg - som inte hinner stanna nånstans för att hålla tidtabellen.

Det kommer att bli ännu snabbare internetförbindelser. Varenda vedbod ute i landet ska förses med fiber och ges möjlighet att driva internationella videokonferenser.

Problemet är bara att det inte går att tanka bilen eller gräsklipparn via fiber, inte heller få mjölk och aprikosmarmelad via de nya kablarna som plogas ner i landskapet.

Jo, det går att se familjen via nätet, och hitta spännande intima vänner - men det går inte att klappa någon på kinden.

Underhållet av våra landsvägar blir allt sämre. Vägguppen blir fler, hastigheterna sänks, och tidsavstånden ökar.

Jag vet inte vad det är för färg på Sverige, men det blir mörkare, det blir det.

Alf Wesik