Lika tusan verkar allt gå käpprätt åt skogen. I dubbelbemärkelse.

Jag tänker på bredbandsutbyggnaden. Det är en fråga som stötts och blötts i årtionden. Olika politiker från i stort sett alla politiska håll och kanter har engagerat sig, insett frågans stora betydelse såväl för att locka nya röster, som för samhällets utveckling.

Nu visar det sig att vi med extremt snabb bandbredd är på väg in i den ena återvändsgränden efter den andra.

Förtvivlan

Det funkar inte längre att som MP-rådet Peter Eriksson senast, å ena sidan utlova ännu större täckningsgrad på landsbygden inom några år, å andra sidan behålla den statliga insatsen i princip oförändrad.

Om vi med fiberhastighet närmar oss kaos i denna statliga korridorpolitik, så innebär den dubbelkaos i kommunerna och minst trippelkaos vid frukostborden ute på landsbygden i Vimmerby, Hultsfred, Västervik och Kinda kommuner.

"Pappa, mamma, varför får vi aldrig, aldrig supersnabbt internet, som alla mina klasskompisar?"

Jag deltog på ett medborgarmöte helt nyligen. Det kunde ha varit var som helst i vårt spridningsområde, men denna gång var det i Björkfors. Det gick inte att ta fel på den förtvivlan som näringsidkare, lantbrukare, vanliga landsbygdsboende, toppolitiker och kommunchefer uppvisade.

Det handlar inte om någon politisk vågbrytare precis. Det handlar om en fråga som fortfarande efter alla dessa år lider av teknikfrossa. Det fattas helt enkelt pengar och det fattas kunskap om hur det är och hur det ska bli.

Nya upplägg

Som en kommunal chef frustrerat sade till mig vid kaffepausen; "det känns ju helt fel att gräva upp hela Sverige när vi har en utveckling i samhället där allt mer blir trådlöst".

Ja, onekligen. Men det är ändå bara ett delproblem.

Ansvarigt statsråd, Peter Eriksson, är en förbaskat duktig politiker. Som ansvarig digitaliseringsminister svamlar han ändå i ett djupt mörker. Han berättade helt nyligen om regeringens nya ambitioner; 95 procent av hushållen ska ha tillgång till digital infrastruktur år 2020 och 5,5 miljarder anslås till ändamålet.

Det låter som mycket kosing. Det är mycket kosing. Men i sammanhanget är det som ljudet av skrämselhicka i en gruvsprängning i Kiruna. För att nå riktig tyngd i sina utfästelser krävs hundrafalt större insatser, eller helt nya upplägg.

Dessutom, som lök på laxen, så är 4,5 av de 5,5 miljarder Eriksson talar om redan intecknade. Innan småsmulorna når regionerna ute i landet, och kommunerna, så är det inte mycket kvar.

Förutom pengafrågan, så handlar det om ett teknikrace. Runt om i kommunerna i vårt land, grävs det helt enkelt ner gammal teknik i markerna. Dessutom flera lager av gammal teknik, eftersom olika aktörer inte kan samsas i dikena.

Jag vet att det diskuteras nya kombinationer med exempelvis radiolänkar, satellitlösningar, med helt nya ägarformer. Det kan mycket väl bli så att kommunerna antingen säljer sina redan gjorda investeringar, eller hyr ut dem långsiktigt.

Kommunavtal

En av alla dessa företag som fightas på denna marknad, IP-Only, ser gärna lösningar där det privata företaget samarbetar med det offentliga. Om IP-Only och andra aktörer har avtal i 100 kommuner så finns det 100 lösningar.

I dagarna skrevs avtal mellan Enköpings kommun och IP-Only. Huvudpunkten i avtalet säger att 100 procent av invånarna i kommunen, ska ha tillgång till snabbt, öppet och operatörsneutralt fibernät senast år 2019.

Snabbare än Peter Eriksson hinner hicka.

IP-Only satsar 15 miljarder varav 7 miljarder i gles- och landsbygd. Avtal har även tecknats med Kalix, Erikssons hemkommun. Andra operatörer följer i fiberspåren.

Det är lätt hänt att kommunerna börjar snegla på helt nya upplägg. Både när det gäller teknik och finanser.

Eller som Tony Blair sa; Things can only get better.