Förr i tiden var det ofta så för oss som gärna bilade lite kors och tvärs i Europa, att det var en välsignelse att komma hem till Sverige igen, sedan man guppat och plonkat omkring på skruttiga vägar på kontinenten.
Idag är det i princip tvärt om. Det är i Sverige det hoppar och skuttar och på kontinenten det rustas och investeras.
Tyvärr har detta inte uppmärksammats av de statliga myndigheter som varit tillsatta att sköta just dessa frågor. De har istället, lite förenklat, haft fullt upp med att jaga fortkörare och sammanställa statistik som visar att deras säkerhetsarbete ger resultat. Trots att de flesta vet att det mesta av förbättringarna har tillkommit tack vare ny säkerhetsteknik i våra bilar - och den står fordonsindustrin för.
Nåväl, vi har nu haft ett val och har fått en ny infrastruktur- minister i Catharina Elmsäter-Svärd (M), som tagit vid efter Åsa Thorstensson (C). För Östergötlands-, Kronobergs- och Kalmar län har ansvars- förändringen medfört viss oro. Ska pengarna som beslutats för perioden fram till 2021, verkligen ligga kvar. Eller ska Elmsäter-Svärd plocka från våra regioner och istället satsa mer i Mälardalen, Öresundsregionen eller på Västkusten?
Inte mindre än 500 miljarder kronor ligger i potten - och på spel står massor av angelägna intrastrukturprojekt i vårt område.
Riksdagsledamoten Anders Åkesson (C) var en av många som oroades och därför ställde han en interpellation till nya infrastrukturministern där han frågade om regeringens tidigare beslut ligger fast. Åkesson menar att en satsning på det finmaskiga vägnätet är av stor betydelse för våra regioner, kommuner och näringsliv, exempelvis genom en förstärkning av bärighetsklassningen på enskilda vägar.
Han säger också i sin interpellation att det är av yttersta vikt att kommunikationerna är de allra bästa tänkbara. För svensk tillväxt och regional utveckling.
Vi får förmoda att detta görs med tidigare statliga myndigheters skrala resultat som grund. Det har till och med tillsatts en så kallad Produktivitetskommitté, som ska hålla koll på just den saken.
Avslutningsvis säger Elmsäter-Svärd att det redan under innevarande år kommer att ske en genomlysning av underhållsbehovet av vägar och järnvägar. Och detta ska ske i nära samarbete med kommuner, regioner och näringsliv.
Anders Åkessons och andra politikers engagemang i denna fråga, liksom regionförbundets, och en mängd andra instanser, är naturligtvis oerhört bra. Det är bra att vår ibland mycket bortglömda del av landet, kan få del av de stora pengar som satsas.
Däremot ställer jag mig tveksam till den ringa del av de 500 miljarder som öronmärks för projekt i vår region.
Däremot ställer jag mig frågande till prioriteringen, när jag hör exempelvis Åkesson tala om saken, eller regionförbundet i Kalmar län. Dessa personer framhåller alltid E 22:an utmed kusten som den stora pulsådern. Det talas alltid om det absolut nödvändiga att satsa på denna väg, med förbifart Rinkabyholm och Verkebäck, samt ett flertal satsningar på E 22 både söder och norr om Kalmar län. Det talas även om vikten av järnvägen Emmaboda-Karlskrona, om mötesspår på Kust till kustbanan och så vidare.
Ofta hör man E 22:an nämnas i termer av livsviktig pulsåder för infrastrukturen i vår del av landet, i Kronoberg, Kalmar och Östergötlands län.
Skillnaderna är i alla fall inte så stora om vi ser till antal dygnsfordon, att den kan ignoreras helt, till förmån för E 22. Med bakgrund av att RV 34/23 på långa sträckor är ett virrvarr av krokiga, farliga och dåligt underhållna vägstycken - samtidigt som E 22:an håller en ganska hygglig standard - så förefaller denna enögda prioritering mycket snedbelastad.
Det är märkligt att kommunerna utmed RV 34/23 finner sig i det egna regionförbundets prioriteringar. Det är märkligt att partierna, och kanske fram för allt centern, inte inser att även inlandet måste få del av kakan för att kunna överleva och utvecklas.
Dags för kommunpolitikerna att harkla sig och försöka göra sin höst hörd.
Alf Wesik