De har sett rakt genom de smutsiga skyltfönstren på den så kallade Arthurs Tobaks-fastigheten i Kisa och sett vilken pärla till fastighet som faktiskt står där och surar i slask och vägdamm.
En lite närmare titt på arkitekturen visar att den hör samman med Sveafastigheten - och en titt på Kisahistorien visar att fastigheten dessutom har en spännande historia.
Den kallades Hatt å hutt eftersom den inhyste såväl hattaffär som systembolag. Förutom försäljning av hattar och mössor såldes det tobak, tidningar och godis i den gamla annexbyggnaden till Sveafastigheten - samt Renat då förstås.
Hemskt praktiskt och naturligtvis en ständig källa till skämt och leenden. Hattar och mössor i Renat skick.
Först var Sveahuset hotell med tillhörande annex och under dess hundraåriga historia har den inrymt mängder av verksamheter och mängder av hyresgäster.
De flesta i rätta, stora huset, men en ansenlig mängd av dem i det lilla annexet.
Klart är att vi stämmer in i Wallins, Petterssons och Hansens förslag att byggnadsminnesförklara fastigheterna. Länsantikvarien Bengt Häger håller förstås med, han också, och minsann, har inte även Kinda kommun svängt en aning på klacken sedan rivningslovet så lättvindligt beviljades.
Det är samtidigt en styrka att kommunledningen har förmågan att lyssna på folkliga protester och erkänna att den hade fel.
Nu föreslår vi att kommunen utnyttjar sin förköpsrätt och ser till att Hatt å hutt rustas upp och återfår inte bara sitt sköna inre, utan även en yttre fasad i toppskick.
En rivning är oåterkallelig. Vi kan inte ta ansvaret att nästa generation, eller nästnästa, eller nästnästnästa, uppskattar de "uppsnyggningsaktioner" vi gör just nu. Det finns alltid en risk att historien blir viktigare för varje dag som går.
Möjligtvis var hela tanken med någon sorts offentligt finansierat bredband, i en av de mest konkurrensutsatta branscherna vi har, för närvarande, fel redan från början. Ingen kan längre vara tveksam om bredbandets framtid. Vare sig vi vill det eller inte, kommer vi att vara uppkopplade hela bunten, inom en inte allt för avlägsen framtid. Det vi idag har svårt att ens föreställa oss i fråga om teknikutveckling och visioner, kommer att vara dammig historia, innan vi ens hinner blinka.
Att med offentliga pengar ge sig in i den här sekundstriden verkar vara helknasigt redan från början. Att försvara det offentliga ekonomiska engagemanget med att "det är det enda sättet att garantera alla invånare samma möjligheter", ekar ihåligt.
Vi vet nu, när vi delvis har facit i hand att bredbandet ingalunda är tillgängligt för alla, åtminstone inte utan enskilda ekonomiska jätteinvesteringar i form av grävningar och utrustning. Vi vet idag att inte heller EU, staten och kommunerna, tänker på alla invånare, ger alla lika stora chans att koppla upp sig i bredbandshastighet.
Det finns idag vimax-teknik, som ger människor på landsbygden trådlöst bredband. Det finns Turbo-3G, som ger alla inom räckhåll för mobiler, uppkoppling i adsl-hastighet. Med betydligt snabbare uppkopplingar på gång. I de mest otillgängliga områdena kommer uppkopplingarna att ske med radiolänk.
Men i framtiden kommer alla dessa system att vara teknikhistoria, i och med att allt kommer att kopplas via sattelit. Då spelar geografisk placering ingen som helst roll.
Ansvariga tjänstemän och politiker, inom offentlig verksamhet, borde snabbt inse att de gått på en ordentlig nit. De borde överlämna åt marknaden att via konkurrens och marknadsekonomi sköta sitt - och istället ägna alla sköna skattekronor åt kärnområdena; vård, skola och omsorg.
Alf Wesik