Jag tänker på tidsepoken när man råkar leva. Den som sett Tusen år till julafton, förstår vad jag tänker på. Det är allt en himla tur att man slipper äta fiskvälling varje dag. Till frukost, lunch och middag.

Tur att man slipper brännas som häxa bara för att man råkat säga fel sak nån gång. Till fel person.

Men även i ett betydligt kortare tidsperspektiv än tusen år, kan man enkelt göra en analys. Tur eller otur?

Ja, jag skulle gärna ha varit tonåring på 50-talet, med musiken, bilarna, de ständigt soliga somrarna och de vita, snörika blixtrande vintrarna. Eller inte, förresten, det var ju före Stones tid och vädret var inte bättre - det är bara ett psykologisk feltänk, läste jag nånstans.

Men ännu kortare tidsperspektiv då, kring sekelskiftet och de första femton åren på 2000-talet - eller de första sexton om man ska vara fullständigt korrekt. Räkna själv på fingrarna, så förstår du.

Lever just nu
På den positiva sidan vill jag gärna räkna in klimatfrågan. Vi kan glädja oss åt en situation där klimatfrågan gått från något ett fåtal aktiverat sig för, till något naturligt som bara finns där - och slutligen nu det senaste decenniet till något, som ett ytterst fåtal väljer att blunda för, eller motarbeta. Och sedan ett världsomspännande klimatavtal som pricken över it.

Kanske är jag blåögd i överkant, men nog är det även en mer naturlig syn på genusfrågan. Ja jag vet att många fortfarande protesterar, men det är ändå nu det händer något. Liksom flykting- och migrationsfrågorna. Och frågan om sexuell läggning.

Det är nu det händer. Det är snarare ett avvikande beteende att tänka annorlunda. Frågorna har avancerat från "onaturligt" till något man gjorde i olika grad av "politiskt korrekthet", till "naturligt".

Om vi ska se till Sverige så ser jag en jättebra utveckling. Vilken himla tur att jag är vuxen och lever just nu.

Allt större kontor
Men å andra sidan är det allt en förbaskad otur att man inte fick födas just nu och få uppleva när samhället upptäcker att utvecklingen rullat iväg åt fel håll.

Jag tänker närmast på förhållandet stad-landsbygd. Vi lever i ett land med massor av mark och förhållandevis få människor. Vi lever i ett land med fantastiska årstidsväxlingar och vi är förhållandevis förskonade från naturkatastrofer av alla de slag.

När vi beskriver Sverige i utlandet, eller när vi själva befinner sig oss i någon annan del av världen och plötsligt längtar hem igen - så är det naturen vi målar upp eller ser framför oss. Det är sjöarna som lockar och pockar, det är öppna landskap, kattfot och blå viol, det är Änglamarken och kräftfisket och den lövade stången. Det är granar, bönder och röda stugor och vingar för alla pengar.

Ändå har vi länge tvingats se en märklig trend när landsbygden avlövas som en björk om hösten. Allt ska envist centraliseras, allt ska koncentreras till allt större kontor, i allt större städer.

Det är knappast storstadsstressen vi beskriver som det bästa med Sverige. Med våra liv. Det är inte bostadsbristen i städerna, köerna, avgaserna eller enkelriktade gator.

Sista generationen
Jag är ganska säker på att under nästa generation, eller ja herregud, nästnästa blir det väl, kommer det en reaktion. Vi är garanterat den sista generationen som ens överväger att inte gräva ner elkablar, utan istället helt framtidsfientligt hänger upp dem mellan granar och fur - utan vare sig några tankar på leveranssäkerhet eller klimat.

Jag är säker på att den här vilda västern-mentaliteten vad gäller polisen kommer att upphöra. Vad sjutton, vi lever på 2000-talet inte 1800-talet. Det måste vara slut med denna utveckling där stora delar av landet är laglösa.

På bara tio är har antalet bostadsinbrott i villor och fritidshus ökat med 50 procent. Idag sker det ett 50-tal inbrott varje dag. Bara fem procent klaras upp. Det är pinsamt.

Jag är säker på att vi är den sista generationen som accepterar att våra barn lär sig åka buss innan de lär sig läsa. Det måste helt enkelt vara bättre att en vuxen reser inom ramen för sitt jobb till ungarna, än att alla småbarn reser till honom, eller henne. Eller?

Jag är säker på att vi är den sista generationen som tvingas se infrastrukturen ständigt försämras. Allt annat blir bättre i vårt samhälle, förutom infrastrukturen. Den faller isär i bitar, asfaltsflak lossnar, tjälen vinner och hela landsbygden förvandlas till ett enda gigantiskt fartgupp.

Och ja, jag kan faktiskt hålla på och ge olika exempel på att det hade varit bättre att leva i nästnästa generation.

Bostadspriser, livskvalité, miljö, natur och välmående. Grunkor som gör att landsbygden kommer att blomstra igen. Såväl bildligt som bokstavligt.

Tågen kommer att rulla ut mot landet igen. Vilken himla retur.

Alf Wesik