Okej, jakten på utgifter går väl att leva med så länge nedskärningarna görs på materiella ting. På investeringar i teknik och liknande.

Men när verksamheten hoppar över på personalen, på organisationer och på befattningar - då håller vi på att reta ihjäl oss, vi anställda.

Problemet är tvådelat. För det första retar de här organisationsförändringarna oss därför att de ruckar på våra vanebeteenden. Vi är så funtade, de flesta av oss i alla fall, att vi hatar förändringar. Vi är alla väldigt konservativa på det här området - det ska vara som det alltid varit och inget ska förändras.

Då är det som tryggast. Då känner vi oss säkra.

Svällande verksamhet
Men den andra halvan i problemet är tyvärr att de här organisationsförändringarna är fullständigt nödvändiga. Det privata företag som slår rot i sin organisation, där ledningen nöjt slår sig för bröstet och slutar jaga kostnader, går snabbt under.

I det läget är det verkligen förändring som gäller. Trygghet förvandlas inom den tid som ett informationsmöte i matsalen tar, till fruktan.

Det innebär att alternativet är enkelt - vi måste inse att alla företag mår bra av att förändras och effektiviseras, av att minska sina utgifter och kostnader.

Hela detta resonemang är ganska enkelt att förstå. Det är siffrorna på sista raden som gäller - för att hålla fruktan utanför entrédörren.

Tyvärr tycks den här ganska obehagliga insikten ha gått politiker och ansvariga för offentliga verksamheter fullständigt förbi. Jag kan verkligen inte förstå hur det, i tider när personalstyrkor, organisationer och personalomkostnader trimmas till bristningsgränsen inom alla privata företag, de flesta offentliga verksamheter tillåts att svälla.

Jag vet vad det beror på; nämligen att det krävs politiskt mod, en benhård vilja och ett sikte som är inställt inte på nästa timme, i morgon, eller ens nästa månad. Okej det kanske kortsiktigt går att undgå ett annalkande regn genom att försöka springa ifrån de mörkaste molnen, men det räcker inte i längden. Då gäller det att skaffa såväl sydväst, som paraply, regnrock och gummistövlar.

Ingen större effekt
Jag vet att politikerna slåss med budgetar och verkligen skär i verksamheter. Självklart.

Men tyvärr gör de det alldeles för osthyvligt. De skär i små petitesser som var och en är viktiga för ett fåtal personer, kanske helt avgörande, men inte för det stora hela.

Att exempelvis reta i princip 98 procent av befolkningen genom att spara några hundratusen på Kulturskolan, att reta 98 procent av befolkningen genom att skrota småskolor, att reta 98 procent av befolkningen genom att begrava kollot i Stjärnevik - är inte bara korkat i överkant.

Det ger inte heller någon större effekt på summan på sista raden.

Nej, det är på organisationerna vi måste inte bara skära, utan kapa stora stycken. Alltså, lilla Vimmerby, eller lilla Eksjö, Hultsfred, Kinda eller Västerviks kommuner - vi kan helt enkelt inte ha massor av kommunalråd som tjänar mellan 50 000 och 60 000 kronor i månaden.

Nummer två
Det är huvudlöst. Väck med alla kommunalråd som är resultatet inte av behov, utan politiska eftergifter. Puts väck med dem bara.

Och ska de envist vara kvar, så gör befattningsbeskrivningar som innebär att de endast sitter på stjärten bråkdelar av dagarna. Ge dem istället dubbeluppdrag. Låt dem jobba ute på fältet, ge dem flera ansvarsområden.

I Vimmerby exempelvis, är jag övertygad om att det andra kommunalrådet, vem det nu är förstås, få eller ingen vet om det är hon eller han som är nummer två - kan hjälpa till i trädgården på Näs, eller kanske ta över ansvaret för hela Näs-bolaget.

Då skulle vi spara 5 000 kronor om dagen i utgifter. Det blir pengar det också - utslaget på månader och år.

Sista raden
Överhuvudtaget borde verksamheten vid Astrid Lindgrens Näs utsättas för samma behandling som småskolorna och Kulturskolan och kollot. Jag vet att det inte är särskilt politiskt korrekt att våga yttra något negativt om alla dessa trädgårdsinstallationer - och det gör jag inte heller.

Astrid Lindgrens Näs är nämligen en fantastisk tillgång för kommunen och för turismen och för kulturen. Liksom trädgårdarna.

Men frågan är om vi har råd med bolaget som det ser ut idag. Frågan måste i alla fall ställas.

Om ingen vågar ta ett riktigt grabbatag om verksamheten borde i alla fall politikerna våga kräva att verksamheten blir självfinansierad, fortare än kvickt.

Jag vet inte hur sista raden i det kommunala dotterbolaget Näs helt fullt ser ut. Det är nämligen i princip omöjligt för vanliga kommuninvånare att följa utvecklingen eftersom bolaget av allt att döma beslutat sig för att hindra insynen.

Detta genom att helt sonika plocka bort styrelseprotokollen från nätet. Det sista protokollet är från den 5 december år 2014.

Det var sista raden jag såg från dem.

Alf Wesik