Snipp, snapp, snut, så var den sagan slut. En tändsticka, ett plån och en 250 år gammal kulturbyggnad raderas bort på ett ögonblick. En byggnad full av levnadsöden, full av lyckliga tillfällen, full av sorgliga stunder, alldeles full av helt vanlig vardag.
Historien ger liv och trygghet.
Det är tack vare våra minnen, vår historia och våra kulturarv, som vi får en naturlig förankring här på jorden, som vi får något konkret att leva för.
När någon förvirrad person beslutar sig för att sätta stickan till en byggnad så skär han, eller hon, samtidigt av tråden till tryggheten. Navelsträngen klipps brutalt av.
Det är svårt att förstå den kraft som driver människor att anlägga bränder. Just att det är svårt, eller omöjligt, att förstå, bevisar också att det rör sig om ett onaturligt och därmed sjukt beteende.
Av den anledningen ska vi självklart snabbt fördöma, men för den skull vara försiktiga med att döma.
När jag talar om samhället så menar jag samhället i stort. Att bevara vår kultur är att bevara vår historia. Historien är det ingen som äger och därmed står ansvaret över det smala kommunala.
När det nu finns utrustning och larmåtgärder att sätta in bör det därför belasta statens ekonomiska ansvar. Annars kan vi ju komma i situationen att framtida brand- eller säkerhetsskydd blir ett hinder i ett bevarandebeslut. När kommunen tar ett beslut att bevara ett visst område, eller en viss byggnad, ska inte kostsamma skyddsåtgärder kunna vara ett hinder i beslutsprocessen.
Av den anledningen bör allt göras för att riskerna ska minimeras. Självklara saker som att hålla trapputrymmen och offentliga lokaler låsta, att minimera tillgången till brännbara material, att förse containrar med låsbara lock och att förse byggnader med ljud-, ljus och larmfunktioner, räcker inte.
Saken måste föras upp på en högre politisk nivå. Så vitt jag förstår är problemet med anlagda bränder i stadigt ökande. Vi måste helt enkelt försöka hitta nya vägar att hitta en lösning, eller i alla fall, försöka minska riskerna.
Jag vet inte om det finns metoder att impregnera byggnader, att förse dem med spinklersystem, att montera in automatiska övervakningssystem, att i övrigt försvåra tillgängligheten.
Men något måste göras och det snabbt. Det ansvaret bör flyttas upp över den kommunala kompetensen och behörigheten. Däremot bör det vara kommunerna själva - via en gängse demokratisk process - som föreslår vilka byggnader som ska biläggas liknande "säkerhetsskyddsplaner". Dessa planer bör kunna fastställas av länsmuséerna, eller andra liknande instanser.
På samma sätt ska kyrkan kunna föreslå säkerhetsskyddsvärda objekt, bland sina byggnader, liksom landstinget vad gäller deras byggnader.
Staten får stå för notan. Rent samhällsekonomiskt, blir det ändå plus i slutändan.
Detta möjliggjordes då som nu tack vare ideella insatser av format vi har svårt att föreställa oss. Massor av människor har genom årens lopp - och i detta speciella fallet i flera generationer - varit inblandade i ett ovärderligt kulturellt arbete. Det måste vara tufft idag, för alla dessa människor som helhjärtat engagerat sig för vårt allas bästa.
Jag tycker kommunen ska uppvakta staten med en begäran om hjälp. Just nu har det blivit ett akut problem för Vimmerby kommun, men problemet finns överallt, och det är därför inte en kommuns finansiella ställning som ska styra brand- och säkerhetsskyddet på byggnader. Klockargården var 250 år gammal - krav kommer att resas på att byggnaden ska återuppbyggas, precis som vad gäller "snickerboa" i Gibberyd och handpappersbruket i Ösjöfors. Det kanske är berättigade krav och på lång sikt, säg ytterligare 250 år, blir ju en sådan lösning mer attraktiv - men just nu är det tungt att tänka i sådana banor. Nu känns det mer eller mindre kört.
Snipp, snapp, snut, så var den sagan slut.
Alf Wesik