Vi kan inte ha en situation där vi först tar beslut om införande av nya storregioner. Och sedan när det är dags för genomförande, upptäcka att det inte fungerar i verkligheten.

Vi kan inte ta beslut om höghastighetståg och sedan upptäcka att kringtrafiken inte fungerar.

Det handlar om ett gigantiskt resursslöseri och ett fullständigt bakåframknäppt sätt att arbeta.

Om vi ser till höghastighetsbanan så är den bra. Bra i sig. Men det finns ett stort problem; den kommer inte att fungera.

Hela tanken med höghastighetsbanan är att den ska vara navet i ett kluster. Där regionala och lokala järnvägssträckor ska knyta ihop alla delar av landet, med de supersnabba tågen.

Men det går inte eftersom socialdemokraterna redan 1965 lade ner den första järnvägssträckan och sedan dess bara fortsatt. Nu består landet i stort sett mest av järnvägssträckor som inte går någonstans. De är återvändsgränder.

Snuttvis renovering

En gång i tiden var Sverige föregångsland när det gäller järnvägar. Nu är vi hopplöst efter. I Tyskland finns det redan höghastighetståg, liksom i England, Frankrike. Det ska byggas i Danmark och en rad europeiska länder.

I Sverige bär inte mossen förbi flygplatsen i Hultsfred för mer än tio km i timmen. Det är som ett gungfly. På Tjustbanan utanför Västervik, där den går parallellt med E22, är det betongslipers men vad hjälper det när det är ruttnande träslipers på andra sträckor av banan, alltså träkubb.

Det handlar om en hopplöst oseriös trafikplanering. Om en infrastruktur i fritt fall. Där politiker inte förmår rikta blicken längre fram än sin egen nästipp.

Det talas om att elektrifiera Stångådalsbanan för en miljard kronor. Om det sker utan att banvallen och bankroppen förstärks över mossen vid Opphem norr om Rimforsa, cirka 250 meter fixas, så kan järnvägen ända bara trafikeras med fönstertåg. Likaså den cirka en kilometer långa sträckan vid Hultsfred.

Om det inte finns någon bärighet så finns det heller ingen möjlighet att köra gods, och därmed svårt att äska pengar för en upprustning. Ett korkat Moment 22.

Börja gärna med att se till att det finns bärighet nog för axellaster som tål godstransporter. Det är den lilla kostnaden. Upphör genast med denna snuttifieringsrenovering som pågår.

På längden eller tvären

Ansgarius Svenssons sågverk i Södra Vi har efterfrågat möjligheter att köra virke från Dalarna och Norrland till företaget, och sågade varor ut i världen. Transporterna blir allt för ohemult dyra som läget är idag.

Mönsteråsbruket skulle kunna köra gods utan trasslet att behöva köra via Alvesta till Lessebo, Växjö och till Kalmar. Och sedan från Kalmar till Mönsterås.

Om varorna kom norrifrån skulle de kunna gå direkt från Linköping och ner till Mönsterås. Det blir en omväg på tiotals mil.

Det krävs ett samlat grepp om all regional och lokal tågtrafik. Det handlar om möjlighet till såväl gods- som personbefordran från Kisa och nedåt. Det handlar om tågtrafiken från Västervik till Linköping, om Hultsfred och Kalmar, om förbindelser till Nässjö.

Nu diskuteras om 230 miljarder till höghastighetståget, men det blir värdelöst utan ett fungerande kluster av anslutningslinjer. Med såväl möjligheter att köra gods som personer skulle många positiva spinoffeffekter erhållas.

Det går inte att ha järnvägstrafik allena, liksom tågtrafik allena, men de två transportslagen måste utvecklas gemensamt. Förr användes ofta specialcontainers. De var 2,5 meter gånger 3,2. På lastbilarna ställdes de på längden, på tågvagnarna på tvären. Förr fanns det resgodsexpeditioner på stationerna.

Inte ens ett höstlöv

Vi kan inte återgå till nostalgijärnvägar, men i de flesta alla länder utvecklas järnvägen, för landsbygdens skull, för näringslivet och för miljön. I Sverige huggs sträckor av.

En sträcka som rustats är Ystad till Simrishamn. Men den upprustningen stod till viss del DSB för, den danska järnvägen, för Simrishamn är en viktig hamn för Bornholmstrafiken.

Förr fanns mängden av rälsbuss- och motorvagnstillverkare i Sverige; som till exempel Kalmar Verkstad, Motala Verkstad, Asea, AB Svenska järnvägsverkstäderna i Linköping och Arlöv, Kockums, Hilding Carlssons i Umeå.

Nu kryllar det av utländska tillverkare. Ingen verkar sett svensk snö på vykort ens, inte ens våta svenska höstlöv.

Hela bygden drabbas när godstransporten stryps. Någon som sett taktpinnen, hojta till.