Så har vi de verkligt svåra avgörandena; som vilken kabel vi ska lägga, hur mycket fiber som ryms i samma gata och om tågen ska stå, eller gå.

Ja, så är det. Just nu pågår det förbryllande saker i skogarna mellan Vimmerby och Kisa. Alla verkar vara mer eller mer överens om att det krävs en ny elkabel mellan de två orterna. För att säkra leveranserna och minska störningarna.

Men ska den hänga i luften och dingla i vinden, det är frågan, eller ska den grävas ner?

I Storebro och på massor av andra orter sker det också märkliga saker. Alla verkar överens om att det ska finnas tillgång till bredband i alla fastigheter, tillgång till fiber och extremt snabba uppkopplingar.

Men ska uppkopplingen ske via Vimmerby Fiber, det är frågan, eller ska den ske via Telia? Eller kanske någon annan? Eller alla på en och samma gång.

I området som begränsas av orterna Linköping, Västervik, Kalmar och Vimmerby, förflyttar sig dagligen massor av människor. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Men ska de åka bil, alla dessa, det är frågan, eller ska de kanske åka tåg (läs ersättningsbuss)?

Felaktiga beslut
Alla dessa prioriteringar. Så hemskt svåra de är. Ibland är det politik inblandat, ibland ekonomi och ibland har någon bara brådis. Oftast alltihop på en gång. Som ett geggigt hopkok.

Någon gång i början av en beslutsprocess bestämmer sig någon för att exempelvis politiken är viktigast. Ett sådant beslut leder oftast till en god förnöjsam nattsömn för den som följer sitt inre kall. Men är inte alltid den mest rationella lösningen.

En annan gång kanske någon bestämmer sig för att ekonomin ska vara avgörande i valet mellan två olika alternativ. Det främjar oftast plånbokens omfattning för stunden, men leder titt som tätt till högre kostnader på sikt.

En tredje gång är det någon som bara har brådis i största allmänhet. Då är det tidsaspekten som bestäms vara viktigast av allt i hela världen. Det leder nästan alltid till trubbel.

Kabel eller kabel
När det gäller ledningen mellan Kisa och Vimmerby så brinner det i knutarna. Tidsaspekt, alltså.

Men det måste ändå till någon person som förmår se saken från en mer verklighetsanknuten vinkel - nämligen att vi står inför ett beslut som kommer att påverka oss i minst 70 år.

Det har på riksplanet tagits politiska beslut om att nya ledningar i möjligaste mån ska grävas ner. Och även om det rör sig om en extra kostnad gentemot att hänga ledningarna i trädhöjd, så är miljövinsterna så stora - att det borde vara straffbart på något vis att inte gräva ner.

Trafikverket medger efter Kinda kommuns förfrågan att det fungerar mycket väl att gräva ner kabeln utmed riksvägen istället för att dra den rakt genom storskogen. Med ett förbehåll; "bara vi får vara med och inspektera så att en framtida vägutbyggnad inte hindras".

När Eon ska byta ut elkabel runt om i Hultsfreds kommun uppger Håkan Gunnarsson på Eon att de har för avsikt att gräva ner så mycket som möjligt av de 16 mil kabel som omfattas i ett första skede. "För miljöns skull och för att det ska vädersäkras".

Märkligt då att prioriteringarna är så diametralt olika i skogarna i Hultsfred, respektive Kisa.

Fiber på fiber
Ta detta med fiber eller fiber. Vi hade i gårdagens tidning en insändare från Inge Teodorsson i Storebro som på ett utmärkt vis speglar prioriteringens våndor.

Inge Teodorsson kan från sitt köksfönster i villan på Stranden i Storebro, se hela summan av våndans kardemumma. På en och samma gång. Och det är ingen vacker syn.

Utanför står en grävlastare och brummar, beskriver Inge. Den fräser upp den gata som för bara en kort tid sedan frästes upp av en annan brummande grävlastare. I diket läggs en fiberkabel, alldeles bredvid den fiberkabel, som lades där för mindre än ett ögonblick sedan.

Det är dels fiber från Vimmerby Fiber, som ska ner i gatan, dels fiber från Telia.

Det kan inte hjälpas, det blir något av ett löjets skimmer över en sådan här historia. Jag förstår verkligen alla de som tycker att tidsaspekten är viktigast när det gäller att få snabba förbindelser, men med tanke på att ekonomin är så bedrövligt skakig, borde tjänstemän kunna ordna samarbeten istället.
Det kan mycket väl bli så som Inge Teodorsson antyder, att den dubbla kostnaden medför att andra orter inte får någon snabb förbindelse alls.

Å andra sidan är jag inte orolig alls. Alla kommer inom kort att bli snabbt uppkopplade.

Jag vet inte när, jag vet inte varför, jag vet inte hur. Bara att det kommer att ske.

Allt snabbare tåg
När det gäller järnvägar så kan man notera att Stångådalsbanan och Tjustbanan har en viss tendens att hamna i skuggan av höghastighetsjärnvägen genom Sverige.

På riksplanet gnabbas det om var det nya supersnabba tåget ska fara fram. Två alternativ finns, antingen via Värnamo och Ljungby söderut, eller också via Växjö och söderut.

Två infrastrukturfrågor alltså; var ska höghastighetståget gå, ska Stångådals- och Tjustbanan stå?

Centerriksdagsmannen Anders Åkesson inser faran och menar att det återigen handlar om att se frågan från lite håll.
Politikerna måste helt enkelt förstå att Stångådals- och Tjustbanan är en framtidsinvestering. Där utdelningen kommer på sikt.

Med en banvall som rustas upp kan vi få tåg som toppar 200 km i timmen på Stångådals- och Tjustbanan. För bland annat orterna Vimmerby, Hultsfred och Västervik är dessa tågbanor livsavgörande. Med snabba persontåg blir det pendlingsavstånd med såväl Kalmar i söder som Linköping i norr.

Smålands största industri Scania i Oskarshamn måste helt enkelt kunna visa godstransportalternativ med tåg för att klara framtida klimatåtaganden och -krav.
De tre miljarder som en upprustning av Stångådals- och Tjustbanan skulle kosta utgör en procent, alltså en hundradel - jämfört med investeringen i höghastighetståget. En felräkning alltså.

På lång sikt
Ständiga prioriteringar, ständiga beslut. Kanske ändå det viktigaste är att skjuta tidsaspekten åt sidan ibland - och se allt fler investeringar insatta i ett längre perspektiv.

Vare sig det gäller fiber på fiber i Storebro, kabel eller kabel mellan Vimmerby och Kisa, järnväg på järnväg i regionen.

Vad jag själv tycker? Åsa-Nisse och raggmunk, så klart.

Alf Wesik