När nu alliansregeringen slår sig samman och gör ett gemensamt ställningstagande i en av de viktigare frågorna i modern tid - nämligen storregionfrågan, så sker det på DN Debatt. Således kan vi läsa på DN Debatt att kvartetten vägrar sprängas.
Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund, formulerar sig kring ett gemensamt avstamp i regionfrågan. Sammanfattningsvis kan sägas att de vill gå vidare med storregionerna och att de vill skynda. Men de vill skynda långsamt och noga överväga alla demokratiska effekter.
"Vi vill undvika att göra medel till mål", skriver de och syftar på att de samhällsproblem som finns, vad gäller exempelvis jobb, välfärd, trygghet och tillgång till god miljö, uppfylles med så bra verktyg som det bara går. Och verktygen i detta fall är just landets politiska nivåer.
Ja, ja, det låter väl bra när politikerna talar sig varma för den nya indelningen. Men själv är jag skeptisk - själv tänker jag med bävan på fikarastsyndromet.
Vi i Kalmar län, vi i Västervik, Hultsfred och Vimmerby, vi i södra Östergötland, vi i Kinda, kommer kanske aldrig mer få tillfälle att fika med de högsta ansvariga politikerna. Omvänt kommer de som bestämmer att få det allt lättare att ta obehagliga beslut, vad gäller oss här i obygden.
Större regioner innebär större byråkratier. Större byråkratierna innebär fler tjänstemän och politiker. Kort sagt, innebär det nya större regionindelningar med fler politiker, fast längre bort.
Men de här planerna, de stöds ju ofta även av kommunpolitikerna, protesterar säker någon. Ja, så är det och det är enligt mitt tycke något märkligt att stödet är så massivt.
Jag kan helt enkelt inte tolka det på annat sätt än att det är maktperspektivet som sätter kommunalrådena i spinn. De ser helt enkelt möjligheten att få agera inom en ännu större organisation. Och de har ju ofta sina chefsbefattningar cementerade redan.
Samtidigt som regeringen går ut med en gemensam plattform, ger de klartecken till permanentande av försöksregionerna Västra Götaland och Skåne. Dessutom får märkligt nog Halland leva vidare som idag, liksom Gotland.
När det gäller Västra Götaland och Skåne vet jag att erfarenheterna av de större regionerna är mycket goda. Ofta anförs detta som skäl till att resultatet skulle bli lika finfint i landet i övrigt.
Jag är skeptisk.
Dels är det så att dessa regioner innefattar landets nästa största och tredje största stad. Med de förutsättningarna är det enkelt att finna en naturlig sammanhållning, även om Kristianstad är huvudstad.
Som planerna är för vår del av landet talas det dels om att bilda ett samarbete söderut, med de tre Smålandslänen, med Östergötland och med Öland. Jag kan bara tänka mig svårigheten för Växjö-borna att acceptera att Linköping ska vara deras centrum, eller för Linköpingsborna att Jönköping ska vara det, eller för Kalmarborna att Linköping ska vara regioncentrum. Och så kommer Norrköping in som grädde på moset. Liksom Karlskrona i Blekinge.
Jag vet att vissa ledande politiker på den borgerliga sidan skissar på lösningar där ansvarsområden delas upp dessa större städer emellan.
Det är ju självklart en lösning som kan diskuteras. Att exempelvis låta Kalmar bli regionhuvudstad, som en regionpolitisk gest, att låta Linköping bli centrum för sjukvård med sitt universitetssjukhus och låta Jönköping bli centrum för andra verksamheter som övergår från stat till region.
Nu ingår Sevede kommun i Vimmerby kommun. Kommunen har blivit större och mäktigare, javisst. Men i Storebro finns det inte mycket av service kvar.
Det enda Storebro, och Södra Vi, och Tuna, och Gullringen och Frödinge får fortsatt förtroende att stå till tjänst med är industrier och skatteinkomster.
Jag bävar för en liknande utvecklingen i storregionernas spår. Jag ser vissa fördelar men jag ser ännu fler frågetecken.
Det är ju alltid något att diskutera vid nästa fikarast.
Alf Wesik