Tingel tangel, gärdesgårdar och palmer på torget, minigolfbana på kullerstenarna och konstgjorda badland är säkert bra, men verksamheterna ger inte ett dyft för den turistande familj som söker något mer. Och det gör allt fler.
Det kostar så mycket att pila runt i Sverige och utomlands, särskilt med ett par ungar i baksätet, att det krävs betydligt mer för att skapa ett bestående minne - och därmed positiva omdömen.
Att Astrid Lindgren präglar Vimmerby kommuns turistnäring är allom bekant. Men jag tror det behövs något mer än detta för att utvecklas vidare. Visst, det går att utveckla även Astrid Lindgren-konceptet, men det tror vi Astrid Lindgrens Värld och andra privata entreprenörer klarar galant.
Vi ruvar på en turist- och kulturskatt av bästa märke här uppe i norr. Sedan en tid tillbaka pågår en inventering i Regionförbundets och Länsmuséets regi. De olika bruksmiljöerna, främst i Västerviks och Vimmerby kommuner, besöks och kollas upp.
Det fina i kråksången att allt i princip ligger färdigt - i vissa fall helt vilande och i andra fall slumrande.
Det var runt järnhanteringen i Dammen, eller Stångån, det hela började. Redan på 1600-talet. Och det mesta är antingen bevarat eller återskapat.
Här finns Bruksmuséet med alla föremål som tillverkats på bruket under årens lopp, här finns Hammarsmedjan, som är återskapat enligt gamla ritningar på sin ursprungliga plats och så komplett att en smed skulle kunna banka igång den jättelika smideshammaren redan idag. Här finns en bevarad kvarn, smedstugor som en gång i tiden huserade hammarsmeden, samt stall- och ladugårdsfolk, här finns de gamla bevarare stugorna på Kasernuddden och här finns Bruksarkivet.
Bruksarkivet innehåller 600 dokument från år 1667 och fram till 1930-talet. Här finns privilegiebrev, värderingsrapporter, köpekontrakt, lagfarter, lånehandlingar och domstolshandlingar. Mest imponerande är kanske den obrutna raden av räkenskapsböcker för åren 1793 till 1966.
Men allt var naturligtvis inte rosenrött. Det var också ett mycket hårt liv och fattigt för de allra flesta. Men de som jobbade hade i alla fall tak över huvudet, även om det i Storebrofallet, endast rörde sig om något litet trångt kyffe i någon av "kasernerna", och oftast så mycket pengar i lönekuvertet att det räckte till mat. Det var betydligt bättre förhållande än andra i samhället vid den tiden, och det är också därför välståndet byggdes upp i dessa miljöer så väl värda att bevara.
Många betraktade säkert anställningsförhållandena som vidriga och i vissa fall livegna, men det var i alla fall en inkomst och en trygghet. Bruket och arbetet och familjen och livet, blev på något sätt ett.
Kombinera bruksmiljöerna i Storebro med liknande i Överum, Ankarsrum, Edsbruk och Gunnebo - och jag tror att många svenskar och utländska turister skulle vara intresserade. Skapa olika paket, med mat och logi, resor antingen med buss, eller med smalspårsjärnväg, eller med egen bil. Krydda med presentationer med hjälp av modern teknik, besök gruvorna, skapa möjligheter till fabriksförsäljningar. Jag tror succén skulle vara given.
Varför inte kombinera besök på Astrid Lindgrens Värld, ALV, Pippihuset, Björkbacken, Astrid Lindgrens Gård, ALG, Gibberyd, Nossenbadet och Lilla Landet - med en skopa kulturhistoria. Perfekt. Bruksriket, en strålande idé.
Och framför allt; vi skulle bevara de för Sverige så viktiga miljöerna. Vi skulle skapa sysselsättning i orter som idag är bortglömda i de allt mer centraliserade kommunerna. Vi skulle tvingas komma ihåg en tid när produktionen var viktigaste och byråkratin var ett nödvändigt ont.
I dagens samhälle tenderar utvecklingen gå åt rakt motsatt håll.
Alf Wesik