Ledare: Surfplattorna i Gullringen sätter muspekaren på en öm punkt

Anledningen förkortas ITsam. Det är ett så kallat kommunalförbund, vilket innebär att chefen får den i sammanhanget märkliga titeln förbundsdirektör. Förbundsdirektören i ITsam heter Susanne Korduner och hon har hamnat i blåsväder på grund av dessa "fådda plattor".

Egentligen ganska oförtjänt, för hennes resonemang håller måttet. Därför att den avgiftsfinansierade modell som ITsam och de ingående sex kommunerna jobbar efter, är uppbyggd på så vis att avgifterna ska täcka utgifterna.

Full tank för att klaga
Men frågan är hur mycket skolpersonalens ilska ska värderas till. Elevernas besvikelse. Eller Gullringsbornas förlorade heder.

För mig symboliserar hela den här frågan samhällsutvecklingen i stort. Det går rent ekonomiskt att argumentera för en ökad centralisering och stordrift - ja, till och med ekonomiskt bevisa fördelarna.

Men frågan är om samhället i stort mår bra av en verklighet där besluten tas massor av hållplatser bort, dit det krävs full tank för att klaga eller få service öga mot öga.

ITsam tillämpar således en avgiftsfinansiering som inkluderar hela den sammanlagda kostnaden för allt som har med IT-funktionen att göra. Detta till skillnad från en centralfinansierad modell, som exempelvis Hultsfreds kommun och många andra tillämpar.

En kvarts support
För att slå fast själva avgiftens storlek i en avgiftsfinansierad modell krävs egentligen ingen mer djuplodande ekonomisk grundkunskap. Det är bara att plussa ihop alla kostnader som krävs för att sköta alla samarbetande kommuners IT-drift, inklusive exempelvis infrastruktur, backup, lagring och säkerhetslösningar - och dela den sedelbunten med antalet datorenheter.

Den högen kan bestå av fasta datorer, bärbara datorer, surfplattor eller märkligt smarta mobiler.

Den summa som Gullringens skola har att skicka upp till Kisa blir därmed 450 kronor per surfplatta för att komma igång och sedan 90 kronor per månad för att hålla det hela rullande. Precis som alla andra skolor i Vimmerby kommun, eller Kinda, Åtvidaberg, Ydre, Boxholm och Ödeshög.

De första 450 kronorna motsvarar någon timmes driftsättningsarbete per enhet och den senare månadsavgiften på 90 kronor ungefär en kvart per enhet och månad.

För alla som har ett modem där hemma, en halvsmart TV, eller till och med en mobil med internet, inser snabbt att det icke är oskäligt. De oförklarliga felen brukar komma i flock.

Men trots detta hamnar förbundsdirektören i Kisa i blåsväder. Skälet är att för Gullringens skola ter det sig orimligt att de surfplattor som så välvilligt skänkts av Ansgariusstiftelsen, kanske inte kan användas.

Nya parametrar
Nu verkar det som om ITsam ställer upp ändå, i någon sorts goodwill-aktion, men det gör egentligen bara att kostnaden läggs på nästa års månadsavgift för alla kommunala surfare.

Vad är då lösningen?

Det måste helt enkelt tas hänsyn till fler parametrar i framtiden. Om det är så att vi inte vill hamna i ett läge där alla statliga verk hamnar i Stockholm, eller alla svenska småkommuner, kanske 50 000 invånare och därunder, måste förlägga många av sina förvaltningar i antingen närmaste storstad, eller i något kommunalförbund - så måste helt enkelt andra viktiga faktorer vägas in.

Arbetsro, kompetens och arbetstillfällen i hemkommunen, nära fysiska avstånd, korta snabba beslutsvägar. Sådan måste vi också sätta pris på.

Det känns som en mardröm med en situation där små kommunalförbund inte kommer att ha en chans mot stora kommunalförbund.

Där storstäderna blir allt större och småstäderna allt mindre. Där små kommuner i princip kan sluta kämpa och istället bara ge upp.

Redan idag bor typ 87 procent av alla hushåll i Sverige i tätorter och städer. Vips är det 97 procent och då är det alldeles för sent att ångra sig och starta fundera på vad som hände. Egentligen.

Alf Wesik