På andra långt mer viktiga frågor, kanske någon fyller i. På sådant som berör oss alla, kanske någon annan lägger till.
Jo, så kan vara, men tyvärr är det faktiskt så att skillnaden mellan vad som är en privat fråga för Håkan Juholt och hans sambo, eller kulbo, eller vad han nu kallar flickvännen Åsa Lindgren, är hårfin. Faktiskt så liten att den i stort sett inte finns.
Håkan Juholt är i egenskap av partiledare för ett av Sveriges största politiska partier automatiskt en ständig statsministerkandidat. Vi vet inte vad som händer inom politikens område, vi vet inte vad morgondagen bär i sitt sköte, situationen kan, hur otrolig den än framstår, bli sådan att Juholts redan idag ansvarsfulla arbete ytterligare utökas.
När så blir fallet, om så blir fallet, kan jag inte acceptera att landets leds av en person som sitter fastnaglad. Hårt bunden av tidigare trovärdighetsproblem, av märkliga ekonomiska transaktioner, av ständigt fluktuerande sanningar, av dementier och frågetecken.
Vid en fällande dom är utslaget glasklart - Juholt får söka jobb som fotograf igen. Vid ett frikännande eller att frågan inte ens går vidare till juridisk prövning, med motiveringen att han inte begrep själv vad han gjorde, blir istället följdfrågan - är den mannen verkligen byxad att leda Sverige, som inte ens begriper sig på de allra enklaste av anvisningar, de enklaste av blanketter?
Särskilt inte när han själv varit med och tagit beslut om innehållet?
För egen del brukar jag säga att det är mycket liten skillnad på den politik de båda blocken, eller rättare sagt fd blocken, driver. Men det skiljer en hel del på de enskilda politikerna.
För att nå framgång i ett modernt samhälle, måste även den personliga framtoningen fungera. I politiska framträdanden och tal, i radio och Tv och i övriga media.
De måste, de moderna och framgångsrika politikerna, på något sätt ha förmågan att ingjuta ansvarskänsla och förtroende hos alla svenskar. Hos politiska sympatisörer, såväl som hos motståndare.
Det är även särskilt viktigt för näringslivet. Företagare måste kunna lite på vad som sägs, de måste kunna planera längre än ett dygn framåt, längre än en vecka, en månad eller ett år, de måste våga satsa - för sin egen skull, för alla anställdas skull och för samhällets skull.
Detta kräver ledande politiker i olika positioner som inte är bakbundna av gamla surdegar. Historien har visat att de aldrig, aldrig riktigt, vill släppa taget, de här obehagliga sanningarna. De biter fast som fästingar eller blodiglar, i skinnet.
Jag tror Håkan Juholt fokuserar ett mission impossible, i sina försök att reparera skadan som redan skett. Jag tror det blir väldigt svårt för Oskarshamnssonen att i en framtida stenhårt politisk värld slåss på lika villkor.
Han kommer för alltid att vara hårt fastnaglad, vara stenhård bakbunden. En sådan hänsyn som visades på partiledardebatten på onsdagen kan tyvärr Juholt endast drömma rosenröda drömmar om.
Alf Wesik