Men det är ändå den verklighet vi lever i. Stackars tjänstemän och politiker fungerar som rådgivare respektive beslutsfattare i några av Sverige största företag. Politikerna får någon sorts introduktionskurs på någon vecka i början av varje mandatperiod - och sedan förväntas de ta riktiga beslut i företag med, som i Linköping kommuns fall 9 000 anställda, eller i Vimmerbys fall, 1 350 anställda.
Ingen särskilt avundsvärd situation.
Och dessutom kan de vänta sig att efter besluten, hur de än gör, få skäll från både höger och vänster, underifrån och ovanifrån.
Om det är så att dessa politiker, som ofta saknar kunskap om exakt allt i vårt samhälle - från inköp av suddegummi, till asfalt, traktorer, datorer, potatis, skogsmark och sockeplast till förskolorna, så kan de i allt högre utsträckning räkna med i första hand skäll, i andra hand överklaganden och stämningar, och i värsta fall böter.
Men hur ska vi då göra?
Det råder ingen tvekan om att inköp måste följa någon sorts mall. Alla konkurrerande privata företag måste faktiskt få samma chans.
Det enklaste att komma till rätta med är konkurrerande affärsmässiga verksamheter. När kommuner driver egna transportbolag, fixartjänster, caféer, matinrättningar, frisörsalonger och byggföretag, så måste det omedelbart upphöra - så är det många som kan reagera och påtala det felaktiga agerandet.
Det finns någon sorts praxis att i det fall det inom kommunens gränser inte finns något privat alternativ, så är det okej. Men jag tror att även detta är en försköning av sanningen.
När en kommunal förvaltning, eller kommunalt bolag, driver café så är det olagligt. Punkt slut. Det finns alltid privata caféer som drabbas.
Ännu värre när samma kommunala bolag använder sin egen kommunala hemsida för att annonsera om kaffet. Och brödet. Och dagens soppa. Och dagens rätt.
Tyvärr verka dessa illegala verksamheter vara ännu en i raden kommunala lagöverträdelser som alla känner till, men ingen reagerar emot - typ lagen om gruppbostäder för alla svenskar som behöver, på den egna hemorten.
Inte nog med att caféerna tillåts fortsätta, de kommunala tjänstemännen och politikerna, sitter där ofta själva och smackar i sig olagligheterna.
Otillåtna direktupphandlingar tillhör de allvarligaste lagbrotten mot upphandlingsreglerna. Det har nu gått ett år sedan nya hårdare regler började gälla inom just detta område. De första fallen av misstänkt överträdelse har dragits till domstol för avgörande. Dessutom finns ett 30-tal fall där det mesta pekar på att det blir böter eller någon form av upphandlingsskadeavgift.
Otillåtna direktupphandlingar innebär således att kommuner, kommunala bolag eller statliga myndigheter, köper in varor eller tjänster, utan att annonsera och ta in anbud.
Det duger helt enkelt inte för dessa offentliga inköpare att hävda att det är små summor, att det är svårt att skriva ett bra anbudsunderlag, eller att det blir för mycket byråkrati och arbete. Det är nämligen så att den upphandling som för en kommun kan verka liten och betydelselös, för ett mindre företag är skillnad mellan överlevnad eller nedläggning.
Huvudmålsättningen ska alltid vara dels att alla privata företag ska verka i en situation där fri och sund konkurrens råder, dels att invånarna ska ha rätt att få ut det mesta av sina inbetalda skattepengar.
Konkurrens stimulerar en bättre användning av samhällets resurser.
För företag exempelvis inom byggbranschen finns ytterligare svårigheter. De kan uppleva att lämnade anbud inte följer förutsättningarna i anbudsförfarandet. Att de är lite bättre på någon del, fast sämre i andra. De har visserligen några dagar på sig att klaga, men vilken mindre byggmästare har tid och möjlighet att ägna kraft åt detta. Till slut blir det helt enkelt så att de inte lämnar anbud längre eftersom de vet att chansen att vinna är obefintlig.
Förlorare blir då förutom småföretagen, medborgarna.
De tjänstemän som bedömer inkomna anbud ska kolla inte bara priser, de ska "vikta" olika ingående faktorer i anbudet, som lokal förankring, miljöhänsyn osv osv, de ska också kolla att ett företag som har andra leveranser inte lämnar medvetet för låga anbud eftersom de inte vill mista "någon del av kedjan", eller den prestige som vissa leveranser medför.
De ska kolla att inte monopol, eller duopol föreligger, att ett eller två företag är så dominerande att de själva kan diktera villkoren.
De ska kolla att företagen har chans att leverera till utlovat pris, att ersättningsvaror inte blir dyrare, att den verkliga slutkostnaden överensstämmer med lämnat anbud.
Det hörs ofta klagomål på att upphandlingsreglerna sätter krokben för lokala producenter. Så kanske det är. Men det är ju inte alldeles säkert att närproducerad mat alltid är ett bättre val än långväga råvaror. Det är oftast det - men olika mycket bättre, under olika årstider. Och under andra årstider kan vissa typer av närproducerat vara ett sämre val.
Problemet med upphandling kan generellt sägas växa med storleken av inköp. Ju större årliga inköp, desto mer pengar, desto mer anledning till olagliga manipulationer och leveransval.
Precis som alltid är det således att föredra mindre enheter - små kök där personalen tar ett större eget ansvar. Där personalen får chansen att välja de lokala tomaterna när det så passar, och chansen att välja utländska tomater när det passar bättre.
Tvärt emot alla tankar på centralkök och på storregioner.
Att få till en organisation som bygger på lokalt bondförnuft och samtidigt hålla sig inom lagens råmärken, för invånarnas skull och för de privata företagens skull - är den stora politiska utmaningen.
Som läget är idag handlar det alltför mycket om att vilja, men inte kunna.
Alf Wesik