Jodå, nog finns det en kris alltid. Krisen består av att vi är på väg mot en situation där fel mjölkföretag får vara kvar - och fel slås ut. Suddas bort från kartan, helt enkelt.
Det är vad krisen handlar om.

Unga ofta välutbildade, pålästa mjölkbönder, som satsat sina liv på nya ljusa, fina luftiga ladugårdar och extremt bra förhållande för sina älskade mjölkkor, med robotar och lösdrift, med kor som kan knalla runt och själva tycka att det är dags att bli borstade. Eller mjölkade.

De mjölkbönderna har det allt tuffare att få plus och minus att gå ihop.

Medan däremot de äldre kobönderna, de som visserligen älskar sina djur lika mycket, men på ett helt annat sätt - fixar läget galant.

Det är väl inget fel att äldre lantbrukare har kontroll på situationen. Men det är verkligen synd att det sker på yngres bekostnad. Det är synd att de som satsar på framtiden, måste böna om nya lån för att investera ytterligare. För att klara vårbruket.

Vad händer när de går i pension? Vad händer då?

Det är vad krisen handlar om.

Miljöskäl
Jag brukar av olika skäl inte vara någon jättekämpe för olika protektionistiska åtgärder. Men just i fallet livsmedel i allmänhet och mejerivaror i synnerhet - tycker jag det är på sin plats att alltid tänka protektionistiskt.

Av miljöskäl och därför att det hjälper hela Sverige att leva.

Så är det, jag förstår verkligen att situationen är helnojig för alla dessa extremt duktiga och hängivna unga mjölkbönder som nu sliter sina hår i förtvivlan.

Jag brukar tänka på om andra företag skulle ha samma villkor som mjölkbönderna. Då skulle vi vara ett extremt företagsfattigt land.

Bestämmer priset
Försök tänka dig in i situationen att ett annat företag, vilket som helst, skulle investera ett par tiotals miljoner kronor. Som det ofta rör sig om för mjölkbönder, som ofta drivs som enskilda firmor eller handelsbolag med F-skattsedel. Inköp av nya robotar, lokaler, säkerhet och miljö och skyddskläder.

Precis som de flesta andra företagare måste i princip alltid liknande investeringar ske med lånade pengar. Mjölkbönderna måste sätta allt de äger, alla fastigheter och hela sina liv på gården, kanske i fjärde generationen, som säkerhet.

Klart det är svårt att sova om natten, i det läget.

Lägg dessutom till att de varor du producerar efter den gigantiska investeringen endast har en enda kund att sälja produktionen till. Och att den kunden själv bestämmer priset.

Lägg dessutom till, som lök på laxen, att du redan på förhand vet att omsättningen blir mycket låg i förhållande till det bundna kapital som du nyss säkrat med hela ditt och hela familjens liv.

Måttet är rågat
Inget drömscenario precis. Att sedan priset på produkten, alltså mjölken, styrs av två saker, som sinsemellan är motstridiga. Inget bra, alls.

Jag tänker på att prisets nedåt bestäms av en global marknad, där konkurrensen sker gentemot hela världens låga priser. Och där priset uppåt bestäms av förhållandena på en nationell marknad, med regler, byråkrati och förbud och djurskydd - där hela Sveriges alla samlade byråkratiska utgifter adderas.

Litermåttet är rågat nu. Detta var droppen som fick mjölkkannan att rinna över.

När Uppdrag Granskning presenterar Arlaledningens alla ekonomiska äventyr för de tidigare mjölkbönderna Jonas och Johanna Karlsson på Kulla Gård utanför Pelarne, så blir det - ja, absurt. På nåt vis.

Som på en annan planet, som Jonas, uttryckte det, medan han kurade ihop i köksoffan hemma på gården.

Låna för bidrag
Bara beloppet från notan från lyxkrogen hade kunnat rädda deras verksamhet. Nu ska vi definitivt inte ställa det ena mot det andra. Det vore oseriöst.

Vare sig det handlar om Parisresor för respektive, inköp av nya grepp till golfputters, presentkort för sprit, eller lyxrestaurangnotor på 150 000 kronor.

Nu gäller det istället att jobba för de svenska bönderna - istället för emot dem. Det finns en massa märkligheter i hela den här soppan. EU-krediter som alltså ska hjälpa bönderna de sista månaderna innan EU-bidrag betalas ut - är ju sjukt märkliga bara som de är.

Man ska alltså låna, för att ha råd med ett bidrag.
Vi vill ha bra mjölkpriser, så vi slipper djävulska kreditkonstruktioner.

Vi vill ha ökad respekt för en hel bransch - och vi vill ha balans inom en organisation.

Vi är enormt glada att Arlas vd Henri de Sauvage Nolting bestämt sig för att betala tillbaka flygresan till Paris för sin fru. "De drar det på lönen", sa Sauvage Nolting och log.

Finfint, det innebär att han bara får typ 494 000 i lönekuvertet den månaden, istället för 500 000.

Så hur lyder sammanfattningen? Jo, bönderna är duktiga och priset för de färdiga produkterna är rätt. Däremot är gapet mellan priset bönderna får, och prislappen i hyllan för stor.
Nu vet vi i alla fall vad en del av gapet består av, nämligen nya grepp till golfputters.

Alf Wesik