Det är klass 2A på Marieborgsskolan som ritat och tecknat och skrattat och färglagt. Hur gulligt som helst.

Tyvärr är inte frågeställningen särskilt gullig i verkligheten. Den handlar om Västervik som handelsstad, om Västerviks chanser att utveckla citybutikerna - kort sagt om hela Västerviks framtid.

Hur gärna vi än vill så kan vi inte åka vattenrutschkana dagarna i ända, och kosten blir inte särskilt allsidig om den bara består av muffins.

Det är sannerligen jättetrevligt att ansvarig projektledare Daniel Byström sitter mitt i gruppen av skrattande barn och för protokoll över vad barnen hade för idéer om hur Spötorget ska se ut i framtiden. "Muffins", stavas med två f, Daniel.

Bara han sparar några sidor i anteckningsblocket för de åsikter som verkligen är relevanta - nämligen cityhandlarnas.

Jag kan inte förstå hur kommuner med någon som helst framåtanda kan undvika att inse den självklara kopplingen mellan centrumbutiker - och expansion.

Eller tvärtom, sambandet mellan tomma butikslokaler och sorgligt ödsliga och deprimerande framtidsutsikter.

Tomma svarta butikslokaler i en stad är lika trist som pyspunka på cykeln. Det funkar en liten stund, även om det går lite trögare och vingligare, men plötsligt är allt slut - man står där helt hjälplös med platt däck.

Illavarslande trend
Samhällsbyggnadsenheten i Västervik är i full färd med att "utveckla" stadskärnan. Förändringarna av Spötorget har redan inletts.

Men tanke på de planer som redan satts i sjön, och andra tankar som läckt ut - tyder hela hanteringen på en sorgligt inkompetent inställning till verkligheten. Det är märkligt att så många så kallade samhällsplanerare - som ju ska vara experter inom sina områden, verkar jobba efter devisen "inveckla" istället för "utveckla".

Jag har talat med flera handlare i Västerviks centrum, som förutom den affärsmässiga konkurrensen inom kommunen - som är helt okej, tvingas slåss mot samhällsplanerare som tycker att blommor är vackra och motorhuvar är fula.

Över hela landet breder en illavarslande trend ut sig, att gågator, bilfria ytor och blommor och blader, är småstädernas lösning på problemet med minskad befolkning och allmän motvind. Detta trots att vi bor i ett land som är sällsynt glest befolkat, där bilen är ett illa måste för de allra flesta av oss.

Taxar ut
Nere på kontinenten är det knökafullt med butiker, människor, handel, uteserveringar - och bilar. Inte ens i de trängsta av trånga medelhavstäder får politikerna för sig att stänga av särskilt många gator och torg.

För hur vackert det än är att främja det gröna bilfria, så funkar det bara i teorin. I Vimmerby till exempel tvingas vi stora delar av året se Stora torget ödsligt tomt. En stor del av det förr så högfrekventerade torget har gjorts om till torghandelsyta.

Ibland står det någon enstaka vagn på snedden, oftast inte. Som när detta skrives, onsdagen den 29 april klockan 13.31. Jag kollar webkameran, tre vandrande människor syns i solskenet, inget mer.

Problemet är bara att kundunderlaget därmed blivit så torftigt att inte bara butikerna slås ut en efter en - torghandlarna har också taxat ut.

En snabb blick på motsvarande kamera på Stora Torget i Västervik, visar exakt samma förhållande. Där är det två personer färre än i Vimmerby - alltså bara en enda ensam person. Tufft ansvar att ensam försöka höja omsättningen för Västerviks butiker.

Risk för affärer
När Västervik nu står inför ett av de viktigare besluten sedan storkommunbildningen, så är det därför viktigt att det blir rätt. Det är provocerande att de som har den allra, allra viktigaste uppgiften i det här framtidspusslandet, centrumhandlarna, behandlas så styvmoderligt.

Jag vet att ett koppel handlare kring Spötorget erbjöd sig att själva bekosta anordnadet av ett antal snedställda parkeringsplatser, för att locka fler besökare, exempelvis bilburna kunder från ytterområdena, handikappade och äldre. Det blev blankt nej från Samhällsbyggnadsenheten och Västerviks Framåt med motiveringen att det ju kan innebära att det parkerar bilar där.

-Och hur skulle det se ut...

Man kan verkligen undra var kompetens finns, när samma mönster breder ut sig. Stadskärnorna över hela landet utarmas, när gågatorna äter sig in i stad efter stad. I samma takt som förbudsskyltarna monteras, öppnas nya stora externhandelsområden, med enorma gratisparkeringar just utanför porten.

Människan är av naturen lat, det är bara att erkänna, fast det är himla jobbigt, pust o stön, och den strosande gågatekunden finns inte längre. Om man som kund inte kan parkera i direkt anslutning till butiken, så struntar man i det.

Säkert snäll
De allra flesta säger att detta inte stämmer - men det är endast läpparnas bekännelse. När det kommer till kritan blundar vi alla, och vrider om startnyckeln. Det är till och med så att vi gärna åker ett par varv runt samma kvarter i hopp om att hitta en plats några meter närmare ingången - jippie, där vann jag tio meter.

Butiker som tillhandahåller behovsvaror drabbas de också, men ännu värre är det för butiker med varor av mer spontanköpskaraktär.

I Västervik har 4-6 små fackbutiker försvunnit på kort tid, utan ersättare. De allra duktigaste fackhandlarna, kommer aldrig tillbaka, möjligtvis lockas kedjor, innan de upptäcker att tillgängligheten är så begränsad att intäkterna begränsas.

Västervik är på väg att bli en av raden av vackra, gröna, bilfria städer - och i det närmaste helt folktom.

Hörde förresten att Västervik Framåts Annika Boman har nominerats till att bli årets centrumutvecklare 2015.

Inget fel på den kandidaten, hon är säkert snäll, men här ett tips; föreslå en duktig butiksägare istället, passa på medan det ännu finns några kvar.

Alf Wesik