Men mitt i alla partiledarutfrågningar, dueller och tuffa debattartiklar, presenterade i alla fall TV4 en för Sverige ganska ny debattform i veckan. Det var partiledarna för den regerande alliansen ena kvällen, och motståndarna den andra, samt i går kväll en avslutande duell dem emellan.
Av praktiska skäl koncentrerar jag dessa rader till de inledande blockvisa programmen.
De genomfördes mer som trivsamma pratstunder, någonstans vid ett fikabord. Långt ifrån det vanliga strikta upplägget med stoppur, lottade turordningar, fastslagna replikskiften och så vidare. Jag tycker den här mer avspända formen var ganska trivsam, även om det hettade till, som det brukar heta, vid ett par tillfällen.
Mest kanske när Lars Ohly skulle fria i direktsändning och programledarna klippte bort detta för att en meningslös trailer, skulle få plats.
Det många betecknar som en brist, att de faktiskt tycker olika om en massa saker, vilket framgick mycket tydligen vid frågeställningen med handuppräckning - ser inte jag enbart som en nackdel. Jag tycker det är väldigt uppfriskande att de ingående partierna faktiskt fortfarande tycker olika om saker och ting.
Vi ska aldrig glömma att det faktiskt handlar om allianser på båda sidorna. Det handlar inte om sammanslagningar av olika partier. Så länge de lyckas komma till gemensamma ställningstagande i olika frågor, bland annat under kompromissens täckmantel, så är det helt okej att tycka olika i enskilda sakfrågor.
Rent ideologisk ligger de ändå väldigt nära varandra.
Som jag kunde utläsa av de svar som angavs har Lars Ohlys grundpolitik fått en ganska framträdande roll i samarbetet. Detta gör att blockets tyngdpunkt skjutits åt vänster - vilket medför att skillnaderna mellan blocken i svensk politik också ökat.
Just detta kan vara det rödgröna blockats stora problem. Jag tror att de flesta fortfarande förknippar vänsterpartiet med kommunism, alldeles oavsett vad de själva säger, och därför känns det märkligt att de nu fått en så framträdande roll i svensk politik.
Ännu mer märkligt när partiledaren friar i direktsändning, nåja näst intill direktsändning.
Detta system med två språkrör som delar på miljöpartiets ledning är också märklig. Jag inser att de båda är mer eller mindre duktiga på olika saker - jag inser att en är man och en är kvinna.
Men det går inte att komma ifrån att det var oturligt för partiet att Peter Eriksson stod på tur för detta TV-program - för just likande uppgifter sköter Maria Wetterstrand mycket bättre.
Särskilt Maud, som gjorde ett ytterligt påläst och initierat intryck. De kommentarer som följde programmet pekade också ut Maud Olofsson som den stora vinnaren. Opinionsmätningar under den senare tiden har också bekräftat en positiv utveckling för centerpartiet.
Det bestående intrycket blir ytterligare en solklar vinst för regeringsalliansen, även om Lars Ohlys frieri fick mycket uppmärksamhet, nästan i paritet med bröstpumpar, strippor och butlers på tunnelbanan.
Alf Wesik