Jag blev på fredagen uppringd av en person som bevittnat en mycket beklaglig händelse vid ett arrangemang i Vimmerby på torsdagskvällen. En av deltagarna blev plötsligt sjuk. De övriga deltagarna i sällskapet misstänkte att personen drabbats av stroke, och ringde därför SOS Alarm efter en ambulans.
Klockan var då cirka 21.30. Uppringaren fick besked att ambulans skulle skickas omedelbart och tog för givet att den skulle komma fram, kanske tio minuter senare. Det var ju ändå till en adress mitt i Vimmerby.
När klockan blivit 22.12, alltså drygt 40 minuter senare, hade ännu inte ambulansen anlänt. Ett nytt samtal gjordes till SOS som försäkrade att ambulansen var på väg, att den just passerat Frödinge.
Om allt går fel så får man kanske räkna med en viss väntetid. Men problemet var bara att i detta fallet hade inte allt gått fel. Min källa blev så illa berörd av det inträffade att hon tog sig för att åka förbi ambulansgaraget i Vimmerby för att själv kontrollera att där inte fanns någon bil tillgänglig.
Hon blev ytterligt förvånad när hon såg att båda ambulanserna stod på plats, redo för uppdrag, samt såg en person som uppehöll sig i lokalerna.
Detta betyder att ambulans i det aktuella allvarliga tillbudet mitt i Vimmerby, hade beställts från annan ort, trots att det fanns tillgängliga ambulanser redo i Vimmerby.
Om det inte finns någon annan naturlig förklaring till det hela, så måste beslutet att skicka, inte den närmaste, utan en Västerviksambulans, bero på någon sorts missriktad spariver. Att man skulle slippa tillkalla bakjouren.
Vi ska aldrig, aldrig behöva fråga två gånger när vi tillkallar hjälp att den bästa insatsen verkligen sätts in. I ett skarpt läge finns så mycket annat att oroa sig för, för att man även ska behöva misstänka att spariver också blir en motståndare att besegra.
Att man ska behöva fråga hur insatsen kommer att gå till. Det finns inte utrymme för några praktiska förhandlingar i samband med en massiv stroke.
I det aktuella fallet kom den sjukdomsdrabbade personen under ambulansvård 45 minuter efter larmet, när det i själva verket skulle ha kunnat vara 10-12 minuter, eller kanske ännu kortare tid.
Vi räknar med att ansvariga i detta fall antingen lämnar en nöjaktig förklaring till det inträffade, eller också internt utreder fallet och vidtar adekvata åtgärder.
Vi kan tilläga att den drabbade personen mycket riktigt drabbats av akut sjukdom, men att läget sent på fredagen uppgavs vara stabilt.
Alf Wesik