Ja, en massa vackra ord staplades på varandra. Någon byråkrat satt vid något byråkratiskt skrivbord någonstans och klappade sig belåtet på sin byråkratiska mage.
Men nu är det så att snålheten ofta bedrat visheten. Det är ett förbaskat bra talesätt.
Sällan eller aldrig har det väl passat bättre in än just i fallet Försäkringskassan. Vi har under en längre tid nåtts av larmrapporter som beskriver hur ofta mycket sårbara människor i vårt samhälle, blir stenhårt drabbade.
Den ena rapporten mer hårresande än den andra.
De som redan lever under ytterst knappa förhållande har fått vänta på såväl handläggning, som beslut och utbetalning av sina kosingar.
Den här ovissheten som detta skapar måste vara olidlig. Jag kan bara tänka mig hur sömnen drabbas, det sociala livet, liksom familjelivet. Jag kan bara tänka mig hur barnen blir lidande.
Alltmedan någon byråkrat klappar sig på sin byråkratiska mage.
Nya chefer på Försäkringskassan har insett allvaret i situationen. Ansvariga statsråd har äntligen vaknat och krävt såväl konsekvensbeskrivningar som ändringsförslag.
Just i våra trakter har Försäkringskassan brutits sönder i beståndsdelar. Anställda har med alla medel försökt rädda situationen, mycket väl medvetna om att det är människor av kött och blod som drabbas så förfärligt.
Men teori och verkligheten går inte alltid i samma fotspår. Resor mellan Hultsfred, Vimmerby och Västervik på arbetstid, flera gånger om dagen, gynnar varken personalen eller invånarna. Vi kan berätta om personal inom Försäkringskassan som har svårt att rent mentalt klara av situationen, som ständigt letar efter nya jobb. Och detta trots att det rör sig om trogna medarbetare, ofta med en mycket stor inneboende erfarenhet och kompetens.
Nej, detta är ett exempel på när snålheten bedrar visheten. Något måste göras och det snabbt.
Första åtgärden måste bli att få bort den magklappande byråkraten.
Nu krävs det en nystart - med invånarnas bästa som grundpelare.
Jag är fullständigt säker på att denna löpandebandsyn på våra äldre i samhället, på institutionsboende och på våra elever inom kort kommer att slå tillbaka.
Stenhårt.
Precis som Försäkringskassan och de fullständigt tosiga organisationsförändringarna.
Jag är fullständigt säker på att vi snart kommer att inse att maten är en del av livet, och livet tål inte ständiga nedfrysningar.
Dessa idiotiska mattransporter kors och tvärt genom vårt land, måste få ett slut. För miljön skull, och för våra medmänniskors skull.
Om det inte blir förr som bakslaget kommer så blir det senare. Och hur kan jag då vara så säker på det?
Jo, av det enkla skälet att förr eller senare hamnar de som idag tar besluten, tjänstemän inom det offentliga, liksom politiker - tyvärr med såväl röd- som blåmärkning i pannan, liksom alla förekommande färgnyanser däremellan, förr eller senare kommer de att hamna i den situationen att de tvingas äta dessa kok-kyl-kok-portioner själva. Förr eller senare hamnar de själva på servicenhus eller på någon institution, på något sjukhus. De kommer att tvingas att stoppa i sig den här misshandlade maten, som de själva beslutat om.
Och då blir det garanterat annat ljud i skällan.
Jag har länge föreslagit att de som beslutar om maten även skulle äta den. De som beslutar om skolmaten skulle dagligen äta den, de som beslutar om institutions- och äldreomsorgsmaten, skulle dagligen äta den. Och inte en dag, eller två, eller en vecka - utan åratal.
Av någon anledning tror jag att argumenten i debatten då skulle se annorlunda ut.
Men i tider när den offentliga satsningar och projekt svällt över alla gränser och kommunala organisationer ofta uppgår till en femtedel, eller till och med fjärdedel, av den samlade arbetskraften i kommunerna, bör det finnas mängder av andra områden att osthyvla inom.
Tyvärr är det så att politiker ofta vinner val på att lova guld och gröna skogar. Och eftersom det i anständighetens namn ofta krävs att åtminstone några av dessa löften uppfylls så sväller verksamheter ofta.
Ibland har vi råd med all denna extravagans, i goda ekonomiska tider, men ibland har vi inte råd. Som nu.
Av den anledningen känns det märkligt och en smula bakvänt, när Kinda kommun spenderar pengar på luddiga vänortsbesök och arkitekttävlingar, när Hultsfreds kommun siktar mot sjärnorna och bygger ett kommunhus så högt och imponerande att en hel våning har stått tom allt sedan det byggdes, fortfarande står tom och i framtiden kommer att stå tom.
När Vimmerby kommun satsar ofattbara 115 000 000 kronor på gymnasieskolan. Men inte på innehållet, programmen och marknadsföring, utan på skalet, på ventilationen.
I det läget klingar det falskt att lägga ned matlagningen, kicka ut mattanterna, och skrota spishällarna.
Ytterligare ett område där snålheten bedrar visheten.
Någon föreslog på tisdagen att de som drabbats av uteblivna Försärkingskasseutbetalningar skulle få ränta på pengarna. Bra förslag, tycker jag - men jag tycker att räntan skulle kunna kombineras med inkassokrav, med indrivning eller utmätning.
Alf Wesik