Det gör också att alla dessa äldre personer även blir yngre. I sinnet och i handling. Vi brukar inte minst inom pressen tycka det är roligt att träffa äldre personer, som på något vis kläder sig yngre, uttrycker sig yngre, sportar med något yngre, reser eller gör något spännande äventyr - som förr bara unga tuffingar vågade sig på.

De här unga gamla blir allt lättare att hitta. Bara att gå ut på trottoaren utanför redaktionen och haffa första bästa pensionär som kommer och skuttar med någon rap-artist i öronen och surfplatta i högsta hugg, allt medan de kommunicerar på Facebook, tar någon selfie eller planerar en tripp till Svalbard.

Klart att nya livsstilar ställer nya krav på politikerna, nya krav på äldrebostäder, på pensionssystem, försäkringar och konsumtion. En spännande utveckling och väldigt enkel att förstå sig på.

Betydligt svårare att förstå är att klimathotet verkar locka alla att engagera sig - men att vägen att nå samma mål, kan skilja så väsentligt. Faktum är att vissa åtgärder som anförs i miljöns namn, är politisk korrekta och låter riktiga. Men får i praktiken helt motsatt verkan.

Bolmande lastbilar
Vi kan exempelvis inte propagera för minskad biltrafik om det inte samtidigt finns utbyggd kollektivtrafik. Och det saknas även i städer, som vi betraktar som "stora". Se på pumplagen, som innebär att bensinstationer måste erbjuda en pump med "förnybart drivmedel" om försäljningen överstiger vissa mängder. Tanken var god, men resultatet blev fel.

Mackarna tvingades lägga ner och kunder tvingades åka långt för att tanka sina bilar. Det finns massor av liknande exempel. Som exempelvis drivmedelsskatt som på något vis ska straffa folk som vågar köra traktor - eller lastbil.

Följden blir ju endast att färre har råd att bo på landet, där kollektivtrafik saknas, och svenska åkerier hamnar ännu mer på efterkälken när det gäller konkurrens. Vilket innebär att det kommer att bolma ännu mer från lastbilar som körs på fulare diesel, på våra vägar.

En annan sak som kräver en hel del tankearbete för att förstå är varför kommunala politiker tänker så olika. Ta detta med Ostlänken, till exempel. Linköpingspolitikerna från i stort sett alla politiska partier motsätter sig att höghastighetstågen eventuellt kan komma att få en sträckning utanför själva Linköping. Där de allra flesta tågen bara kommer att susa förbi snabbare än vi hinner reagera.

En utredning med detta innehåll är i alla fall beställd, så här i elfte timmen.

Deras reaktion är givetvis helt riktig. Jag förstår verkligen att det är ett helt tokigt beslut och att Linköpingsledningen hotar med att helt dra in sin medfinansiering.

Motsatt kamp
Om till och med Linköping, Sveriges femte största kommun, är för liten för stannande höghastighetståg - betyder ju detta att det bara är Stockholm och Göteborg som är intressanta i framtiden. Och möjligtvis Malmö - men det senare mer tack vare närheten till Köpenhamn och kontinenten.

Men märkligare är att Kindas politiker, i princip över hela färgskalan, kämpar om samma sak. Fast det motsatta. De vill att trafiken på riksvägen ska dras utanför Kisa. Här används exakt samma argument som används av kollegorna i Linköping. Fast tvärtom.

Trafik utanför Linköping är en styggelse. Trafik utanför Kisa är toppen.

Politikerna i Linköping vill utveckla Linköping. Politikerna i Kinda kämpar för färre besökare och minskad köpkraft.

Miljöaktivister vill ha snabbare tåg och långsammare bilar. Snabbare räls men långsammare landsvägar. De förstnämnda ökar avstånden mellan småorterna och de senare förbinder dem.

Negligerar problemet
I Vimmerby satsar politikerna miljoner och miljoner på att bygga ett industriområde inte bara för idag och i morgon, utan stort nog för att klara behovet även i framtiden. Framförhållning är bra, men det luktar lite spelmissbruk över det hela. Och tyvärr är inte oddsen övertygande.

Närmast står nya miljonsatsningar eftersom industriområdet naturligvtis måste ha en in- och utfart.

Enkelt att förstå, men under lång tid framöver är det bara entreprenadbilar som kommer att nyttja infarten. Allt medan infarten till kommunens i särklass största företag, Metallfabriken Ljunghäll AB, får klara sina leveranser av råvaror och färdiga gjutdetaljer på småstadsgator tvärs igenom samhället.

Inför helt oförstående kommunpolitiker, med en kommunledning som fullständigt negligerar problemet.

Det finns flera andra förslag, bland annat en ny infart utmed järnvägsbanken och med anslutning till RV 23/34 vid den norra befintliga infarten. Samt att den skulle byggas om till stor rondell.

Gullringen
Det förkastades eftersom lutningen på riksvägen sades vara för stor. Som jag kan se det, utan att ha mätt med avvägningsinstrument, är lutningen betydligt mindre än den utanför nya industriområdet i Vimmerby.

Det tar lång tid, även i de vildaste av vilda fantasier, innan lika många människor sysselsätts på Krönsmon, som i Ljunghälls enastående pressgjuteri. Och ännu längre förrän lika många lastbilar trafikerar den nya infarten. Nyligen investerades 60 miljoner kronor i nya gjutceller.

Sedan har vi andra samband som är svåra att förstå, som att det ska vara så omöjligt att utnyttja och utveckla det fantastiska Gullringen, där det finns färdiga lokaler, i allra högsta kvalitet, allt medan nybyggena i Vimmerby stapplar sig fram.

Vi blir bara äldre och äldre - och yngre och yngre. Men framför allt, allt gråhårigare. Och det är i princip omöjligt att förstå.

Alf Wesik