Men trots en jättesumma med stålar att hantera, trots mängder av anställda och mängder av experter, så har de goda förslagen, visionerna, och de uppseendeväckandena nyheterna, klingat av för länge sen.
För mycket, mycket länge sen.
Visst, likt schlagersången kör de refrängen gång på gång - men den kan vi nu, den är vi innerligt trötta på.
Kanske ska vi inte enbart skälla på Vägverket - det är ju ändå regeringen som genom sitt årliga så kallade Regleringsbrev ställer samman målen för vår transportpolitik.
Men faktum kvarstår. Under de två första månaderna i år omkom 59 personer i trafiken mot 49 i fjol.
Det är inte bara bilar, bussar och lastbilar som havererar i Sverige - det är Vägverket också.
Med en sådan utveckling borde vi se förtvivlade tjänstemän kämpa för att ställa saker och ting till rätta.
Men inget händer. Noll och intet.
Utvecklingen går helt enkelt åt fel håll.
Istället för att slita sitt hår och förtvivlat söka svar på livsviktiga frågor, ser vi i Vägverkets egen tidning Kilometer, generaldirektören Ingemar Skogö slå sig för bröstet; "Säkerheten ökar - men kan bli ännu högre".
Medan Skogö upprepar sina mantran om vikten av sänkt hastighet fortsätter olyckorna i oförminskad omfattning. Istället för att satsa på viltstängsel försågs exempelvis den så olycksförskonade sträckan Målilla till Gullringen, riksväg 34, med 16 plåtpoliser, hastighetskameror.
Vi ställer oss frågan varför!
Det skedde mycket få olyckor innan de sattes upp och det sker lika få nu, efter att de kommit upp. Däremot fortsätter viltolyckorna i oförminskad omfattning - med ibland oerhört tragiska följder, på de sträckor där viltstängsel ännu ej kommit upp.
Nu har kamerorna funnits på plats i fyra-fem månader. De är 16 till antalet och de har kostat samhället åtta miljoner kronor. Varje stackars kamera kostar 20 000 kronor per år i driftskostnad och 35 000 kronor i underhållskostnad.
I runda slängar kostar således de 16 kamerorna varje år 880 000 kronor för att hålla igång, samt lika mycket i finansiella utgifter. För samma summa skulle vi kunna ha två poliser och två polisbilar som patrullerar den aktuella sträckan dygnet runt.
Och vad har vi då fått för resultat av denna storslagna satsning? Kamerorna har inte varit påslagna vid ett enda tillfälle och således har inte en enda kotte har åkt fast för fortkörning.
Noll och intet.
Vi har sökt generaldirektör Ingemar Skogö och vi har sökt trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall. Ingen av dem har svarat och vi kan bara tolka det som om svar saknas.
I kvällspressen ser vi samtidigt en expert från Vägverket som säger att GPS-navigatorer kan vara farliga - i de fall förare försöker knappa in adresser och liknande samtidigt som de kör.
Olycksrisken sägs enligt experten öka med 400 procent.
Jamen, det är ju självklarheter som presenteras. Man behöver inte vara expert för att konstatera att fel använt är allt en trafikfara.
Överrockar ska inte förbjudas i samband med bilkörning - trots att det säkerligen ökar olycksrisken med 800 procent försöka ta på sig rocken under färd.
Överrocken är således dubbel så farlig som navigatorn.
Nu vill vi att arbetet med att höja skicket på vårt vägnät forceras, att separera filer, att göra vägarnas omgivningar säkrare, att se till att alkohol och bilkörning separeras, att äldre bilförare kontrolleras, att viltstängsel uppföres överallt, med mera, med mera.
Kort sagt vill vi att polisen ska jaga brottslingar och rattfyllon. Inga sådana kan nås med obemannade fartkameror eller höjda bötesbelopp.
Det finns inga entydiga samband mellan olyckor och hastighet. I Danmark har man höjt högsta hastighet till 130 på motorvägar och fått färre olyckor som följd.
Det är olyckorna vi måste komma till rätta med, och de beror tyvärr inte på hastigheterna allena. Så enkelt är det tyvärr inte.
Vi är inte nöjda med hur våra pengar används, vi kräver mer.
Slutligen vill vi skicka ut en kontaktannons; generaldirektör och trafiksäkerhetsdirektör sökes, för ett samtal om hastighetskameror och viltstängsel. Hör gärna av er till vår redaktion.
Alf Wesik