Istället ökar antalet. Nu planeras 100 nya kameror.
Någon måste ta ansvar för en ohållbar utveckling och denne någon är givetvis högsta chefen, generaldirektör Ingemar Skogö.
Skogö måste omedelbart befrias från sina arbetsuppgifter.
Vi måste helt enkelt få trafikanterna att inse att det är allvar, de åtgärder som införs, måste ge effekt och de måste framför allt ha en folklig acceptens. Så är inte fallet idag.
Det handlar om ett gigantiskt misslyckande. Och det kusliga är att det varken rör sig om ett misslyckat matchresultat där taktiken är felaktig, eller ett misslyckat val, där endast så världsliga ting som mandat och röstandelar är insats, eller ett misslyckat bokslut där slutraden lyser ilsket rött.
Nej, här handlar det om trafikolyckor där livet är insatsen, där människor råkar illa ut på grund av egna misstag, eller händelser utanför deras fysiska kontroll. Misstagen innebär i bästa fall en psykisk chock, i näst bästa fall lindriga fysiska skador, i nästnäst bästa fall svåra personskador och invaliditet.
Och i absolut värsta fall döden.
Vi sade tidigare att det absolut inte går att jämföra utvecklingen vad gäller skadade och döda i trafiken - med fotbollstaktiken, med ett allmänt val eller med ett företags resultatutveckling. Och så är det - det går ej att jämföra.
Men vi ska trots det göra en observation. När fotbollscoachen vidhåller ett taktiskt upplägg och ständigt misslyckas i sina resultat, när politikern inte når upp till de röstandelar väljarna kräver, när årsresultatet vid ett företag sviktar - ja, då kräver lagets anhängare, medlemmarna och aktieägarna ändring.
Ibland kan ett negativt resultat accepteras. Om någon inte gapar över ett alltför stort stycke och istället klart och koncist redogör fakta - ja, då kan det ibland vara okej.
Men inte i detta fall, inte när Ingemar Skogö, ivrigt sekonderad av bland annat trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall, ständigt består svenska folket med nya utfästelser och hurtiga tillrop.
Här handlar det faktiskt om oändligt lidande, om familjetragedier och i vissa fall helt onödiga skador.
Och i absolut värsta fall döden.
Att nu analysera läget och inte ha någon mer trovärdig förklaring än "konjunkturskiftningar" bara spär på uppfattningen att det råder kreativ kris på Vägverket. Vårt vägnät och vår trafikpolitik måste självklart bygga på en fortsatt ekonomisk expansion, på en fortsatt god konjunktur och en fortsatt ökad levnadsstandard.
Om Vägverket sitter och håller tummarna för en lång, djup lågkonjunktur, så har uppdraget missuppfattats.
Vägverket är en central förvaltningsmyndighet under Näringsdepartementet med huvuduppgift att svara för planering och väghållning av det statliga vägnätet samt svara för det samlade trafiksäkerhetsarbetet. Näringsdepartementet, liksom vi andra, hoppas dessutom på fortsatt finfina tider.
Vägverket har gjort en egen mycket omfattande analys av olycksutvecklingen i Sverige. Vi läser på sidan 48 av 48; "att beskriva nollvisionen och arbetet mot etappmålet som ett stort misslyckande är lika fel som att beskriva det som en framgång".
Att inte, snälla Skogö, att inte betrakta resultatet som ett misslyckande är häpnadsväckande och ett slag i ansiktet mot trafikens offer.
Samt vidare; "Det finns en läxa vi lärt och det är att nästa etapp måste styras mycket bättre. I nästa etapp måste vi vara klara över vem som ska göra vad och när, och det måste ske en kontinuerlig uppföljning av alla resultat". Återigen en märklig skrivning - där man lätt får uppfattningen att någon kontinuerlig uppföljning ej sker idag. Ett påstående håller vi dock med om; "näste etapp måste styras bättre".
Den nuvarande ledningen har visat att den ej är den viktiga uppgiften byxad. Trots mängder av försök och trots mängder av mer eller mindre tillyxade utfästelser. Nästa etapp måste styras bättre, visst.
Det är ytterst häpnadsväckande att Vägverket hyser sådan liten respekt för fordonsindustrin att den viktiga sammanfattande analysen utformas på det ohyfsade viset. När vi nu har ett facit svart på vitt kan enkelt konstateras att fordonsindustrin genom åren på alldeles eget bevåg, tack vare bilköparnas acceptens och efterfrågan, försett marknaden med de flesta säkerhetshöjande åtgärderna och "systemen". Vägverket däremot, skulle behöva såväl en "uppryckning" som åtgärder som "överraskar".
Det är dags för en ledning där huvudlinjen inte är att skylla ifrån sig och hitta anledningar till varför ingenting fungerar som tänkt, utan snarare hittar sin inspiration och erfarenhet i verkligheten. För att nå resultat måste fordonsindustrin få all backup som bara går, krafttag måste tas mot rattonykterheten och fylleriet - samt framför allt måste poliserna ut på gator och vägar igen.
Vi måste återigen få en markant satsning på trafikpoliser, vi måste skapa en trygghet åter i samhället. Att envist tjata om fartkameror som allena saliggörande verktyg, är absolut ingen lösning. Jo, placera gärna kameror där de skulle göra nytta; vid skolor, samhällen, korsningar och vid allmän fara.
Ute på raka, fina landsvägar innebär plåtkamerorna i stort inget annat än ett irritationsmoment.
I övrigt måste levande, beslutande, talande, straffande och hjälpande poliser i målade bilar, ges nya resurser och kraftigt ökat ansvar.
Eftersom den nuvarande ledningen vid Vägverket inte klarar av att göra trafiken säkrare, måste en ny tillsättas. Vi måste ha en ledning som stundtals lägger statistiken och konjunkturrapporterna åt sidan och istället hanterar verkligheten med respekt.
Här handlar det faktiskt om skador och lidande.
Och i absolut värsta fall döden.
Alf Wesik