Väl inne på upploppet har taktiken tagit över

Visst är det väl så att valarbetet blir längre och längre. Och segare och segare. Trots att mandatperioderna numera är fyra år istället för tre, så känns det fria handlingsutrymmet allt kortare. Med fritt handlingsutrymme menar jag den tidsperiod när partier och politiker något sånär fritt kan komma med förslag och ta beslut som mer bygger på politisk övertygelse, eller ännu bättre, personlig övertygelse - snarare än valstrategiska noga övervägda ställningstagande.

Ledaren2010-08-17 06:44
Detta är en ledare.

Det är inte inget vidare - för Sverige och invånarna - att taktiken får allt större utrymme, totalt sett. Därmed hämmas utvecklingen och samhällsexpansionen.
Det som förr var ett medeldistanslopp inför upploppsrakan, spurt och målgång, är numera ett maratonlopp. Men upploppsrakan och spurten är i alla fall identiska.
Och nu är vi där. Med ganska precis en månad kvar till valet är det taktik som gäller.
Politikerna har kallat in experter på retorik som ska hjälpa dem, i TV diskuteras partiledarnas val av klädsel, frisyr och färdmedel. En hel radda av grejer som egentligen inte har ett jota med politiken att göra.

Berättigad skillnad
Det är nu det konkreta politiska arbetet på riksplanet, såväl som lokalt, byts ut mot tjuvnyp till höger och vänster, vänsterlabbar, högerkrokar och så skyddsställning däremellan.
Ord, ord, massor av ord.
Och tyvärr, om vi ska se på saken från den villrådige väljarens sida, så finns ytterligare en ingrediens som stör överblicken. Som grumlar verkligheten.
Jag tänker på allianserna, på båda sidor - som gör att samtliga utspel måste granskas. Kommer argumenten från politikerns egna huvud, eller kommer de från alliansernas strategiska högkvarter?
När kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund var först ut i P1-Morgons partiledarutfrågningar på måndagen, så backade han till exempel på det som tidigare uppfattats som glasklart, nämligen att pensionärernas skattesats ska sänkas så att den hamnar på samma nivå som löntagarnas.
Eller? Vänta, vad sa han nu egentligen?
Hägglund sa nu att det är berättigat att ha en skillnad. Detta motiverade han med att det är allra viktigast för Sverige att ha en ekonomi som växer, att vi måste ha råd med jobbskatteavdragen. I en förlängning innebär detta ställningstagande, enligt Hägglund anno måndagen, att förutsättningarna för växande pensionsutbetalningar säkras.

Sänkt skatt för pensionärer
Men å andra sidan, lovade han sänkta skatter för pensionärerna under nästa mandatperiod.
Det är med andra ord svårt att ta ställning - och det är kanske meningen. Godtrogna som vi är ska vi kanske tolka utspelen på det vis vi själva tycker är bäst.
Som exempelvis bensinskatten. Inför förra valet sa Hägglund att den skulle sänkas om de borgerliga vann valet. Istället höjdes den. Nu säger han att den i alla fall inte ska höjas mer under nästa mandatperiod, om alliansen får fortsatt förtroende. Fasen troŽt.
Just detta med skatterna för pensionärerna har blivit något av en politisk huvudfråga. Varför? Inte för att den är viktigast av alla. Pensionärerna är ingen homogen grupp som tänker lika i exakt alla frågor.
Jag tror tvärtom att pensionärerna, med sina vitt skilda, och långvariga, bakgrunder är betydligt klokare än så. Att de förmår se inte bara det enskilda lilla beslutet, utan frågan i ett vidare och längre perspektiv.
Pensionärerna har alla olika politiska bakgrund - inget talar för att de plötsligt som i ett trollslag förenas i något sorts väckelsemöte.

Plånboken som styr
Men ändå, frågan om skattegapet är naturligtvis viktig. Den har ett oslagbart symbolvärde och alla politiska partier borde snabbt inse det - och ställa saken till rätta. I slutändan är det alltid, alltid, plånboken som styr.
Det är naturligtvis så att det är de som jobbar som drar in kulorna och bidrar till samhällets utveckling. Exakt nu.
Men pensionärerna har ju ännu mer idogt bidragit till samhällets utveckling, i kanske 50 år per styck.
Det blir år det. Det blir utveckling det.
Avskaffa gapet, inte minst därför att pensionärernas oöverträffade lobbyorganisationer då tvingas ägna arbetet åt viktigare frågor, som exempelvis valfrihet i boendet, brister i personalsituationer, resurstilldelning, vårdköer och matfrågor.
Det skulle verkligen gynna våra äldre kompisar i samhället. Det skulle verkligen gynna Sverige.
Det skulle även spilla över positiva effekter till andra utsatta grupper i samhället, sådana som inte har lika starka intresseorganisationer bakom sig; nämligen de sjuka och de arbetslösa.

Alf Wesik