Så ska det självklart vara. Var och ens definition på uttrycket "att vara gammal", har en tendens att ständigt ändras. Och flyttas framåt.
Ju äldre man själv blir, desto yngre blir alla andra. Och det är väl förbaskat trevligt att gammelgränsen hela tiden flyttar sig framåt efterhand livet framskrider.
Som liten odåga i Storebro tyckte man att Lennart och Kjell och de andra i sexan var lastgamla, i princip färdiga att stämpla ut för gott. Och när man kom till högstadieåldern kikade man lite diskret, men ändå ganska avmätt, på Tomas och Jonny, som meckade med sina choppers. Rena rama gubbarna. Fast det var ju kul för dem att få ha lite kul, innan de tuppar av, så 18, 20 år lastgamla de var.
Och så där har det fortsatt. Nu för tiden är 40 plussarna rena ungtupparna. Ganska söta men ack så oerfarna varelser...
Jag återvänder alltså till matbordet. Om vi har haft flera olika rätter att välja mellan till förrätt och varmrätt - hur tråkigt vore det då inte om efterrätten bara bestod av ett enda val. Och det vore något så där lagom gott, som brylépudding.
När vi blir äldre ska vi har en brylépuding att välja på. För verklig livskvalité krävs dels bra med kärlek tillagad mat, dels ett bra boende. I båda fallen ska det finnas möjlighet att välja själv vad man vill satsa på. Allt beroende på humör och smak.
Ett långvarigt socialdemokratiskt styre i vårt land har fört massor av positiva saker med sig. Vi har fått en grundtrygghet och ett socialt skyddsnät som imponerar. Men vi har tyvärr även fått en likformighet med på köpet. Och det gäller bland annat äldrevården och dess boendeformer. Nu äntligen börjar allt fler tala om, och diskutera olika boendeformer för äldre.
Och frågan har avpolitiserats. Vilket är särdeles bra. För vi väljer inte äldreboendeformer efter politisk hemvist. Faktum är att vi knappt väljer alls. Åratal av politik där medborgarna ska behandlas lika, där alla föses in likt får, i en och samma fålla, har givit oss en äldrevård som passar bra för vissa - men långtifrån alla, långtifrån de allra, allra flesta.
Det är då vi ska göra allt det där som vi längtat så länge efter, men inte hunnit. Men vi måste acceptera att alla människor är olika. Och denna olikhet i personligheter försvinner ju inte i exakt samma ögonblick som vi fyller 63, eller 65, eller vad det är.
Olikheterna i personligheter försvinner inte heller med sjukdom eller olika ekonomiska förutsättningar. Och vi ska sannerligen respektera allas uppfattningar och viljor.
Somliga vill leva ensamma i det yrkesverksamma livet och i ålderdomen. Andra vill leva vidare precis som vanligt, bo kvar hemma så länge det bara går, och sköta sin trädgård eller sina hobbies. Andra vill slippa gräsmattan och ogräsrensningen, sälja villan och flytta till en bekymmersfri lägenhet.
Men det viktigaste är att valfriheten finns. Vi måste inför en ljusnande framtid forma en politik där enskilda lösningar ges större möjligheter att finansieras.
Vi måste helt enkelt få en mycket större möjlighet till självbestämmande. Och det är ju för sjutton självklart. De personer som slitit genom hela livet och betalat in högvis med skattekronor, bör kunna kräva vissa grundkriterier, av samhället åter.
Som bra vård och möjlighet till bra boende.
Av den anledningen får inte kommunernas spar- och effektiviseringsiver avfolka landsbygden. Vi måste stödja alla former av boende, och gärna på de mindre orterna. Om det finns en grupp människor som vill bo kvar i Locknevi, eller i Storebro, eller i Rumskulla, måste de få det.
Rent kommunalekonomiskt blir det självklart lite dyrare. Men synergieffekterna, för att använda ett något vanvårdat ord, blir desto fler. Genom att så många som möjligt bereds möjlighet att "bo kvar" i sin hemby, skapas en större social gemenskap. Ett större underlag för butiker, kurser, utbildningar och alla andra sociala servicetjänster.
Lika viktigt är det att olika boendeformer ges möjligheter att utvecklas. Terminologin och vad olika boendeformer ska innehålla kan självklart diskuteras, men i den allmänna diskussionen har vi hört seniorboende, vård- och omsorgsboende, trygghetsboende, årgångshus - vid sidan om inkörda former som servicehusboende och servicehusboende med helinackordering.
Rent juridiskt innebär detta att lagar måste skrivas om. Som det är nu får inte en kommun subventionera en boendeform utan behovsprövning. Enligt kommunallagen ska alla invånare nämligen behandlas lika.
Men jag anser att ett bra och önskat boende på ålderns höst är ett behov. Och därmed uppfyllt i en behovsprövning.
Det är bra att politiker från i stort sett alla partier på senare tiden har tagit initiativ i denna riktning. Juridiska konstruktioner måste skapas och i grunden måste ligga livskvalitet och valfrihet.
Vi har i vår del av landet den underbara fördelen att ha ytor i överflöd. Av den anledningen finns ingen anledning att fösa ihop människor i jätteanläggningar, med klara tendenser att svälla åt alla håll och kanter.
Vad finns det för mening att bygga på med flera våningar, när det finns hur mycket tomtyta som helst alldeles bredvid?
Enda skälet till att se skulle ske är att det finns en dokumenterad efterfrågan. Jag tvivlar att så gör, men däremot är jag säker på att det finns efterfrågan på alternativa boendeformer, egna lösningar som gör desserten smarrig.
Och något att se fram emot, inte med fruktan utan med förväntan.
Alf Wesik