Sedan brukar jag fortsätta att "å andra sidan tror jag aldrig vi har nekat införande i tidningen av positiva artiklar, om bara människor hör av sig om dessa och tipsar. De negativa artiklarna har vi mängder av kanaler där de strömmar in, medan de positiva artiklarna nästan uteslutande kräver att vi måste få kännedom om dem."
Jag vill även påstå att många artiklar som i förstone kan uppfattas som negativa även rymmer en hel del positiva inslag. Ur kriser, ur elände och ur negativa upplevelser, föds möjligheter till förbättringar och till positiva nyheter.
Och visst, en gnutta fel måste ju finnas i botten, för att folk ska reagera. Men å andra sidan kan vi även tolka det enorma engagemanget som något mycket glädjande och stort. Invånarna på de mindre orterna brinner ju för sina respektive hembygder.
Och kanske kan vi till och med utläsa viktiga inslag om förändringar i samhällstänkandet i protesterna, om viljan att förändra vardagliga inslag och beslut - och då naturligtvis till det bättre. Om en strävan att få det lite bättre för sig själv, sina grannar och sina barn.
Vi har ett fantastiskt engagemang i flera viktiga frågor för närvarande i våra bygder. I Virserum i söder slåss medborgarna i den lilla trevliga metropolen för sin skola och för rätten att slippa bussa sina barn. Skolan berör. Mycket kanske för att just våra käraste medmänniskor, barnen, är inblandade.
Detsamma sker i utkanterna av Linköpings kommun i norra delarna av vårt utgivningsområde. Med all förbenad rätt, menar jag. Tacka sjutton att vi år 2008 inte ska behöva uppleva ständiga nedmonteringar av skolorna, och därmed viktiga pusselbitar av vår landsbygd.
Ibland är sammanslagningarna och nedläggningar det enda riktiga. Men då ska nedläggningarna ske i samråd med åtminstone en majoritet av byborna. Alla ska inse och förstå att undervisningens kvalitet är i fara, om alltför små enheter drivs vidare.
Det är nätterna som är värst, hör vi ofta människor med problem säga. Det är nätterna som är värst. Och efter en orolig natt med många tankar, med sömnproblem och bara sporadiska viloperioder blir det ofta morgnarna och förmiddagarna som får tas i anspråk för att "komma ifatt".
Komma ifatt med sömnen och komma ifatt med tryggheten. Jo, visst är det nätterna som är värst.
Med ett sådant utgångsläge kan det inte vara riktigt att börja tulla på ytterligare ihopbuntning, att ytterligare försämra valmöjligheterna när det gäller äldreboende och nattbemanningar.
Lockneviborna protesterar när det gäller äldreboendet och det undantag orten är på väg att sättas på från kommunpolitikerna. Liknande protester hörs från Rumskullaborna i samma ärenden.
När det gäller såväl skolor som äldrevården hörs samma visor, samma protester och samma hopplösa suckar.
Den ständiga jakten på budgetar, på rationaliseringar och på strukturförändringar och samordningsvinster har helt enkelt gått för långt.
Tyvärr har jag uppfattningen att synergieffekterna av alla ovannämnda samhällssvängningar snarare blir negativa, än positiva. Eller rättare sagt - jag tror den kommun, eller de kommuner, som väljer att tänka i nya banor, som sätter kommunernas grundåtaganden i första rummet, kommer att bli de verkliga vinnarna, när det gäller synergieffekter.
Jag tror att kommuner som satsar helhjärtat på människan när det gäller skola, vård och omsorg - blir vinnare i ett stenhårt konkurrenssamhälle. Kommuners goda rykte, betyder fantastiskt mycket när människor funderar på att flytta. Oavsett om det gäller en flyttning tack vare nytt jobb, kärleken eller helt enkelt flyttning till en ålderdom "hemma".
För så är det ju att många längtar "hem igen" på ålderns höst. Ett gott rykte skapar efterfrågan och inflyttning. Och med varje ny invånare kan respektive kommun kvittera ut 40 000 kronor i rena statsbidrag. Tala om positiva synergieffekter.
Istället tror jag människor vill ha bra jobb, bra och tryggt boende, samt framför allt en valfrihet när det gäller vård, skola och omsorg. Och dessa saker inte bara kan kommunerna ordna, utan de har skyldighet att så göra?
Det måste helt enkelt skapas nya diskussioner, nya alternativ och större valfrihet med en större palett av olika äldrevårdsformer, oavsett namn och inriktning på dem. Vi måste acceptera att människor är olika - att alla inte plötsligt slutar tänka, slutar önska sig saker och ting och plötsligt blir helt lika, den dag de fyller 65.
På detta område måste socialdemokraterna ta på sig en stor del av nuvarande missförhållanden.
Vi svenskar brukar gärna resa på semester söderut, till kontinenten, och där fröjdas över utelivet och generationstänkandet. Där ses ofta människor i olika åldrar, ibland halva släkten, tillsammans ute på restauranger eller boende i stora kollektiv.
Allt kanske inte är frid och fröjd med det, det finns säkert mycket problem även med denna livsform, men roligt ser de ut att ha det i alla fall. Och framför allt, och detta är viktigast, respekteras alla människor. Oavsett ålder.
Likaväl som äldreboende utan nattbemanning, med patrullerande mobil trygghet, hastar runt på skogsvägarna istället för att finnas till hands. De ska helt enkelt finnas på plats att tala med, bara finnas på plats.
Så ta tillvara på alla dessa negativa yttringar från invånare på alla håll och kanter. Ta tillvara på engagemanget och förvandla alltihop till ett nytt tänkande. Till en positiv framtid.
Alf Wesik