Förutom den här filosofiska vinkeln står träden också för något annat mer konkret. De livar upp en hård och ganska otillgänglig miljö, fullt av tegelstenar, asfalt och cement. De ger oss skugga, liksom de är vackra att se på - precis som alla grönytor och blommor i övrigt.
Av den anledningen väcker det alltid, alltid, oerhört starka känslor när träd mejas ner i förtid.
Av den anledningen är det oerhört viktigt att kommunala avverkningsplaner utförs på ett hyggligt pedagogiskt vis.
Om nu träden på torget i Vimmerby var så fel, om träden i Källängsparken är så heltokiga, om allén utmed Drottninggatan, vid gymnasieskolan och sjukhuset, är så felplacerade - jamen, tala om det då. Men gör det på ett sätt så att invånarna förstår - och presentera samtidigt vad som ska komma istället.
Visa planscher, skisser, planer - få med människorna på tåget. Dagens taktik från kommunens sida verkar snarare vara att försöka reta upp folk, verkar vara en vilja att få människor förbannade.
Det är svagt och amatörsmässigt ledarskap.
Vad grundar jag då detta på?
Jo, torget ska göras mindre tillgängligt för bilister och parkeringsplatserna ska begränsas i antal - eller helt slopas. Centrala gator ska helt stängas av för biltrafik. Trots att det redan finns bra gång- och cykelvägförbindelse mellan olika delar av Vimmerby - ska GC-vägarna ytterligare expanderas.
Allt detta kan ju tyckas vara bra. Det blir grönt, det blir skönt. Eller som den gamla slitna klyschan heter; bilar är hårda, människor är mjuka.
Men tyvärr är det fagra förhoppningar bara. Silverskimrande tankar - där realismen och ekonomin effektivt motas i grind.
Hur illa det än låter, hos många überromantiska beslutsfattare, så är det faktiskt så att vi även måste få ekonomin att gå ihop. Det gör vi bland annat genom att handeln i Vimmerbys centrala delar tillåts överleva, tillåts utvecklas, tillåts tjäna pengar.
Främsta inkomstkällan för butikerna är kunder. Kunderna kommer gående från sina lägenheter till affärerna. Turisterna handlar då och då.
Visst, men bara en liten, liten del. Dessa promenadkunder går inte att driva en butik på. De allra flesta kommer faktiskt fortfarande per bil - hu vad hemskt. Och de måste ju parkera någonstans.
Alternativet är annars att åka till Ikanohuset i Linköping eller A6 i Jönköping och göra sin inköp där. Eller Eksjö, eller Västervik.
Tyvärr har vi hamnat i en återvändsgränd utan varken gång- eller cykelväg i Vimmerby.
Det som förr var en prydligt välfinansierad kommun, har blivit till något helt annat. Snabba beslut, träden ryker innan någon hinner blinka, lånefinansieringar och budgetar som inte håller måttet.
Frågan om ansvarsfrihet brukar vara en punkt mer av akademiskt intresse i olika föreningar och styrelser. Men då och då vållar ansvarsfrihetsfrågan bekymmer. Först när denna punkt ska klubbas - uppstår någon sorts blek och krank eftertänksamhet. "Kanske borde vi ha gjort annorlunda, kanske borde vi ha varit mer försiktiga?"
Kommunens revisorer lyfter inför ansvarsfrågan fyra punkter som inte är acceptabla; a) revisionen visar en budgetavvikelse, åt fel håll, det röda hållet, på 3,9 miljoner kronor och b) fyra ledande facknämnder tillsammans visar ett minus på 30,5 miljoner kronor och att c) kommunen har förbrukat 100,6 procent av skatteintäkterna och de generella bidragen och slutligen att d) kommunen under denna period lånat till driften.
Detta håller inte. Vi måste faktiskt tillbaka till ruta ett. Det är dags att sluta dagdrömma och verkligen se på saker och ting som de är, lite askgrå, inte hur ledande politiker och tjänstemän, vill och önskar att de ser ut, himmelsblå.
Vimmerbyborna behöver sina träd, butikerna behöver sina bilande kunder och skattebetalarna behöver en skara tråkiga politiker. Såna som inte ständigt faller för frestelsen att vilja vara till lags. Sådana som är snåla, försiktiga och eftertänksamma. Såna som tar ansvar för följderna av sitt handlande.
Eller som han Anton, uttryckte saken; "Köp å köp, jag hör aldrig annat.
Alf Wesik