Fast detta gäller långt ifrån alltid, det gäller i olika grad beroende på i vilket sammanhang det sker. Med grabbarna i killgänget är det alltid oöverlagda oplanerade beslut som gäller. Det får helt enkelt bära eller brista och i absolut värsta fallet - vilket nästan aldrig inträffar, får man helt enkelt vara beredd på att tillbringa natten i bilen.
I familjens sällskap gäller det - eller gjorde åtminstone medan barnen var mindre - en högre grad av planering och eftertänksamhet. Där gäller en betydligt högre dos av ansvar. Och detta gäller på resor i när och fjärran - när det gäller ekonomiska frågor och andra åtaganden.
Då styr helt andra värderingar. Då är det skönt att veta vad som gäller, kanske binda olika taxor och utgifter för en längre tid - kanske sköta återkommande utgifter per automatik och liknande.
När det gäller kommunal ekonomi vänds alla ovan nämnda begrepp på ända. Varför då? Varför kan man inte vara lika tokigt galen även där och fatta snabba spontana beslut?
Jo, därför att politiker och tjänstemän gör inköp med någon annans pengar. De handlar med skattebetalarnas kronor och ören. Och då gäller det ta mig sjuttsicken att göra så många som möjligt av finansiärerna tillfredsställda.
Vi hade för ett antal år sedan väldigt väldigt snäva ekonomiska förhållanden för kommunerna, att röra sig med. Men på senare tid har de kommunala inkomstkällorna, i form av kommunala avgifter och taxor, statliga bidrag och skatteinkomster - blivit mer rundliga. Det rör sig naturligtvis inte om något overflöd i likvida extramedel, men i alla fall - förhållandena har markant förbättrats.
I detta läge måste det självklart kännas frestande att sätta sprätt på kosingen. Att vara lite sådär spontant galen, som är så kul.
Enligt formulär 1A finns det ett antal grundåtagande som kommunen är skyldig att klara av - och helst klara av på ett sätt som gör att alla finansiärer stormtrivs. På det sättet skapas en positiv attityd och på sikt en positiv utveckling i befolkningsstatistiken.
Det gäller vårdens område.
Det gäller skolans område.
Det gäller omsorgens område.
Kommunpolitikerna har ständigt att utvärdera och kanske omvärdera sina beslut och åsikter. Vi har för närvarande i många kommuner en situation där dagens storkommuner snart firar 40 bast. Det är enkelt, som 40-åring - jag vet av egen erfarenhet - att luta sig tillbaka och klappa sig på magen och helt enkelt vila en stund. Kanske slöa till och gå med på en hoper inköp och utgifter som inte gynnar alla invånare lika.
Det får inte ske. Vi får helt enkelt inte hamna i en situation där administrationen, informationsavdelningar och diverse svåruttalade projekt, tar överhanden. Vi får helt enkelt inte hamna i en situation där politisk prestige går före allt annat, där enskilda politiker snarare vill skapa personliga historiska avtryck, än investeringar för invånarna.
Listan börjar bli alltför lång nu. Listan över ytterst diskutabla satsningar. Vi kan inför framtiden helt enkelt inte acceptera en situation där våra äldre medmänniskor inte får bo tillsammans, på grund av någon idiotisk regel, där de får äta mat som lagats någon helt annan stans för länge sedan, där dörrarna låses på natten och omsorgspersonalen samtidigt kör omkring på långa, krokiga grusvägar utan slut.
Vi kan helt enkelt inte acceptera att våra ungar inte får läsa i oanvända skolböcker, så bra lokaler och så bra lärare som möjligt. Vi måste se till att höja statusen på läraryrket och se till att våra skollokaler skötes på ett vettigt sätt.
Vi får aldrig, aldrig hamna i en situation där bristande underhåll och kortsiktigt tänkande gör att en skollokal måste kostas på ofattbara 110 500 000 kronor - som i Vimmerbys fall - eller 50 000 000 kronor - som i Hultsfreds fall.
Inte exakt samtidigt som vi tvingas spara på diverse fjuttsaker i vardagen och på matportionerna i skolorna och på servicehusen. En sådan korkad prioritering måste stoppas.
Politikerna måste helt enkelt lämna den spontana lekfullheten hemma, nästa gång det kallas till politiska nämndsammanträden. Det här handlar nämligen inte om någon lek.
Vi vill ha beslut som är ytterst noga genomtänkta, ansvarstagande och hållbara inför framtiden.
Vi vill se kommunala målsättningar som inte bara sträcker sig en mandatperiod framåt i tiden, utan kanske en planering för fem år, en för 10 år och en för 25 år. Vi vill se hur politiker och tjänstemän tänker sig våra kommuner år 2035.
Och framför allt hur vi bäst ska ta oss dit.
Alf Wesik