Nåja, så illa är det ju inte att åldringarna lämnas i sticket. Det går ju enkelt att ordna ett system så att släktingar och gamla vänner kan sköta omvårdnaden.
Jag menar, vi medborgare kan det här nu. Vi har vanan inne; när posten fann för gott att helt enkelt slå igen de små kontoren, så ställde livsmedelsaffärerna upp och ordnade postutlämning. Inga problem.
När brandkårerna på de mindre orterna runt omkring tvingades rulla ihop sina slangar, tömma sina tankar och pysa iväg, ja, då fixade vi frivilliga brandmän, industrivärn och annat. Inga problem.
När polisen tyckte att det räckte med en patrull på ett område stort som Holland, under kvälls- och nattetid - ja, då fixade vi det själva istället. Ordnade med grannsamverkan och massor av larm. Inga problem.
När bensinbolagen fick krav på sig att tillhandahålla alternativa drivmedelspumpar - för miljön skull - ja, då beslutade de om nedläggning istället. Och vi glesbygdsbor fogar oss. Reser milatals varje gång vi måste tanka, eller köpa mjölk. För miljön skull. Inga problem.
När kommunen får det svårt med lönsamheten så kan vi lösa det genom att slå igen biblioteken på landet. Det gör väl inget, folk på landet läser väl ändå inte böcker. De lever ju ett så rikt liv med naturen och djuren alldeles inpå knutarna. Inga problem.
Eller också... se till att tvångsflytta era släktingar till centralorten, där dras inget ner, där kommer bemanning, service och trygghet att finnas kvar - för där är det av någon anledning säkert. Ännu så länge.
Med storregioner och jättesammanslagningar kan det dock lätt komma att bli nya tider. Med fler sparkrav och nya indragningar.
Men det går säkert att ordna, det också. Vi medborgare kan det här nu. Inga problem.
Jag vet att det är något att överdriva, att något provocera. Men tyvärr, hur knasigt det än kan låta, detta resonemang, så ligger det en hel del bakom tankarna.
I dessa budgettider, utgår det sparsamma direktiv från de styrande. Det måste prutas på budgetar inom bland annat social, vård och skola. Dels allmänna kapningar med två procent på tidigare redan snålt tilltagna kostnadsramar, dels något som fyndigt heter "vardagsbesparingar" - på småländska "att snåla". Ytterligare någon procent, så där.
Dessa direktiv riktigt skär sig, som grädden i såsen, när vi samtidigt så gott som dagligen ser nya projekt poppa upp. Projekt med fyndiga namn. Oftast på engelska. Det är upplevelser, visioner, varumärken, aktiviteter, utställningar och grafiska program.
Alla dessa projekt. Inte visste jag att det var livet.
Men så är det ju. Det är ju det som är politik.
Grundtanken måste ändå vara att vi invånare ska ha det så bra som möjligt. I detta grundkoncept ingår självklart möjligheten att välja bostadsort.
Påfallande ofta är det så, visar erfarenheten, att cirkeln gärna vill slutas igen. När livet har snurrat på hela varvet runt så längtar folk tillbaka till sina rötter och de platser som är cementerade i minnet. Påfallande ofta.
När facknämnden väljer att göra förändringar inom äldreomsorgen, enligt ovan, så är det inte alls säkert att det blir sämre. Varken för personalen eller för åldringarna. Det kanske rent av är så - trots att det låter otroligt - att de berörda personerna inte vill ha någon som springer och tittar till dem ideligen, eller finns till hands för att prata en stund, när så krävs. Kom ihåg, nätterna är värst.
Men ett är ändå säkert, valfriheten försämras - och vi vet aldrig vad morgondagens pensionärer, 40- och 50-talisterna, efterfrågar för boendeform. Och detta gör i sin tur att möjligheterna till en levande landsbygd minskar.
När småkommunerna innan sammanslagningen 1971 valde att bygga nya flotta ålderdomshem i sina småorter så säkerställdes i alla fall en sak - möjligheten att med full trygghet bo kvar i sin gamla hemvana miljö.
Det är denna möjlighet som nu sakta men säkert håller på att monteras ned. Den valfriheten.
Alla måste inse att landsbygdsborna är beroende av tätorternas produktion och kompetens. Men omvänt skulle inte stadsborna klara sig utan landsbygdens energitillgångar, livsmedelsproduktion, fritidsattraktioner, boende- samt fritidsmiljöer. De skulle inte klara många dagar utan dessa tillgångar.
Därför måste vi skapa en balans. Det gör vi absolut inte genom att ständigt med osthyvelsprincipen skala bort service och trygghet från landet. Vi måste helt enkelt stoppa utvecklingen mot centraliserad service; med endast centralt placerad arbetsförmedling, försäkringskassa, skattemyndighet, polis och högskola.
Vi måste stoppa den olycksaliga trenden att satsa en allt större andel av väg- och järnvägsresurser till storstadsregionerna och jättelänkarna emellan dessa.
Men kom ihåg landsbygdspolitiker, centerpartister och socialdemokrater och alla ni andra, att en kommun inte med full trovärdighet kan å ena sidan kraftigt försämra villkoren för åldringarna i småorterna - å andra sidan kämpa för vår region gentemot Stockholm och Bryssel.
Alf Wesik