Kulmen nåddes naturligtvis när några Folkpartimedarbetares tveksamma James Bond-fasoner uppdagades. Frågan är dock varför någon valde att ge spionaffären, den så fruktansvärda, offentligt ljus just en och en halv vecka före valet - när den varit känd så länge.
Om den nu var så pass skadlig, den här affären, varför matades den inte ut i media omedelbart?
Själv tycker jag att valrörelsen varit härligt frisk. Statsminister Göran Persson har gått på precis som vanligt och ställt alla andra socialdemokratiska medarbetare inte vid sidan, eller snett bakom sig, utan precis rakt bakom hans breda och över allt skuggande ryggtavla.
Det förhållande att den borgerliga alliansen lyckats skapa teamkänsla och genom i stort sett hela valrörelsen kämpat för en gemensam sak, kanske blir avgörande till slut.
Särskilt märkbart har detta förhållande märkts i de avslutande TV-duellerna. Där de borgerliga partierna stöttat varandra och snarare hjälpt varandra vid tuffa frågeställningar, så har vänstersidan, inte bara haft motståndarna och TV-utfrågarna att kämpa emot, de har även tvingats till en intern kamp. Och denna interna kamp har inte alltid Göran Persson vunnit - vänsterledaren Lars Ohly har visserligen hållit sig lugn och till viss del fogat sig i Persson som hövding, men Maria Wetterstrand, har långt ifrån varit lika foglig.
Många påstår att Wetterstrand har varit för bra för sitt eget bästa. Gröna krav på ministerposter, på mer makt och på framgångar i kompromissfrågor, har skapat osäkerhet hos vissa väljare, vilket kan medföra oönskade effekter. Som att rösten istället går till den borgerliga sidan.
Tidigare försök med borgerliga regeringen, vid två tillfällen på 74 år, 1976 och 1991, har slutat med oenighet inom gruppen. Det visade sig att konjunkturen gick dem emot och vid kriser och neddragningar prövas naturligtvis lagandan extra hårt. Småsprickor i fasaden växte snart till så stora motsättningar att arbetet inte höll måttet.
Skillnaden vid dessa tillfällen var dock att det inte fanns en så sammansvetsad allians före valet. Det funkade helt enkelt inte att politiska konkurrenter dagen före valet, skulle bli samarbetspartners dagen efter valet. Inte när de tyngsta frågorna inte bara lades på bordet, utan dessutom krävde snabba och kraftfulla, samt ibland impopulära, åtgärder.
Idag har vi en helt ny situation. Alliansen har med tunnbad, manifest, konvent, diskussionsaftnar och kompromisser, lyckats enas i alla tunga frågor. Inte ens i de avslutande valduellerna har de rykt ihop.
Först om något dygn vet vi om det blir ett oerfaret, men förväntansfullt gäng, som intar Rosenbad.
Enligt Synovate Temos senaste mätning av röstbenägenheten, alltså ännu en i den långa raden av opinionsundersökningar, kommer valdeltagandet att bli lågt, runt 78 procent.
Visa nu allesammans att den förutsägelsen är fel. I Sverige får alla ha åsikter om i stort sett vad som helst, den åsiktsfriheten ska vi värna och vara rädda om. Genom att rösta i morgon söndag, visar vi att vi vill fortsätta på det viset - med demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet.
Alf Wesik